Pågående Event
Senaste ämnen
» Anledningen [Astrid]
mån 15 apr 2024, 11:03 av Lev

» Heartsick [P]
mån 15 apr 2024, 10:47 av Lev

» Felsteg [Orion]
mån 08 apr 2024, 21:02 av Naldo

» En mysbrasa kan inte bli för stor[P]
ons 03 apr 2024, 14:31 av Saskia

» 1a April 2024
tis 02 apr 2024, 00:06 av Yargol

» Hoppsan [Nuksimvalpar]
tor 28 mar 2024, 20:24 av Umbriel

» [LKF] Två vilsna själar
tis 26 mar 2024, 15:09 av Maksim

» Ditt hjärta är sant [Astrid]
tis 26 mar 2024, 14:41 av Astrid

» Ring av eld (P)
fre 22 mar 2024, 22:11 av Filia Ignis

Vem är online
Totalt 18 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 18 gäster.

Inga


Flest användare online samtidigt: 152, den mån 04 nov 2019, 23:54
Chatt
Bildlänkar, Stränder och Snö! Vårnyheter 2024
When you least expect it... (P) Dot_cl10 tis 05 mar 2024, 12:23 av Yargol
Redan 2024? Som tiden går. Då är det minsann dags för nyheter! Glad
2023 var ett långsamt år för de flesta, så även för oss i Crew som …

Togos, NPCer på wikin, och mer! Vinternyheter 2023 ❄️
When you least expect it... (P) Dot_cl10 fre 06 jan 2023, 21:02 av Yargol
Gott Nytt År Numoori! Och god Jul i efterskott Eye sparkle
Här kommer lite blandat som hänt under det senaste halvåret och lite kommande …

 

 When you least expect it... (P)

Gå ner 
3 posters
FörfattareMeddelande
Stripe
Stripe 
Crew
Död 

Spelas av : Zara | Död


InläggRubrik: When you least expect it... (P)    mån 08 aug 2011, 20:01

Dagen var väll som alla andra dagar, en sådan som man inte riktigt lade märke till, som endast passerade av sig självt, inte för varmt och inte för kallt, varken för ljust eller för mörkt. Mulet, ja snudd på faktiskt. Den mindre äng som fanns att hitta i de sydliga delarna av Lövskogen låg även den tyst och nästan livlös, med endast vaga vindbrisar som svepte igenom det höga gräset, fick det nästan att dansa. En vag väta hängde sig kvar i grässtråna, ett bevis på att ett duggregn fallit tidigare den dagen, och luften hade nog varit kvav, om det inte varit för den svala vinden. Just den delen var ingenting som naturen själv styrde, utan en av de vargar som hade vinden till sitt förfogande, en som för tillfället låg på en av de lite robustare grenarna i det ensamma träd som tog upp sin plats nästan i mitten av ängen, och ljudet av den porlande bäcken var inte annat än rogivande. Den vitblå hanen såg nu nästan grå ut, i alla fall om de tassar som hängde ut över grenen, vit päls, nästan omöjlig att hålla ren, särskilt i ett väder som detta, det var inte ens någon idé att försöka, för den skulle ändå smutsas ner igen lika fort. Den nötbruna blicken var fäst ut över den äng som han tillbringat så många timmar, dagar, på. Under sin hela valptid så hade han tillbringat tiden just här, alla de gånger då tankarna ville på att vandra iväg ifrån det som var just då, den stora tänkaren, hade han blivit kallad. Det enda som han egentligen ångrade med sin uppväxt var att han inte skapat sig något närmare band till någon familjemedlem, han hade varit för förlorad i sina tankar, det var så han hade trivts bäst, och nu, tja nu var de alla antingen döda eller försvunna, den som inte var det, Wisteria, hade han heller inte sätt på länge, kanske även hon var en att numera klassa som en del av den kategorin, listan bara växte med tiden, förlorade familjemedlemmar och vänner, en hel flock. Visserligen så hade han nu någonting nytt att kalla familj, men han skulle aldrig kunna glömma dem, komma över den sorg han kände för att allt gick som det gick. Det var visserligen ingenting som han lät påverka hans vardag, utan det var bara vid tillfällen som dessa, då han var ensam med sina tankar, som de kom in på just det ämnet, och det verkade ofta ske. Han saknade dem, det gjorde han, speciellt att han inte känt dem något bättre än vad han gjorde, han, den äldsta av alla valparna, storebrodern. Han hade aldrig riktigt varit någon sådan, det visste han, inte riktigt förstått sig på varför alla de andras upptåg var så roande, inte varit särskilt sällskaplig eller liknande, han hade trivts med sig själv, på denna äng, med endast tankarna och naturen som sitt sällskap. Han suckade lågt och det klippte till i de vita öronen, som även de var en aning grå, han hade förändrats sedan dess, vuxit upp och hade haft turen att inte endast överleva, om det var vad man kunde kalla det. Så fanns ju hon, den hona som så länge varit hans bästa vän, och även hans käresta, samt deras gemensamma valpar. De tankarna lämnade ett vagt leende på hans läppar, de var redan så stora, snart gamla nog att klassas som ungvargar. Det var ett sätt som han verkligen aldrig skulle ha kunnat se sig själv, som en far, men likväl så var det sant, och han älskade dem något otroligt. Det var dock någonting som fångade hans uppmärksamhet, någonting bekant, som han inte känt sedan kriget, och den där slappa kroppen som fått honom att tappa fokus på allting, nästan nog mycket för att ta livet av honom. Det kunde det väll ändå inte vara, det kunde inte, det var.

| Paxat till Gina |
avatar
Gina 
Död 

Spelas av : Freja / Aka | Död


InläggRubrik: Sv: When you least expect it... (P)    ons 10 aug 2011, 20:45

OFF: okej, detta är mitt första inlägg som varg på.. jagvetintehurlänge. Så om jag inte riktigt skriver som jag brukar vet du varför, hah D: ♥


De hade varit i rörelse i veckor. Kanske rent av månader. Långa dagar av ständig vandring.
Hon ville göra det här på rätt vis, på ett så naturligt vis som möjligt. Han hade velat det.
Självklart såg Gina sina element, sina minnen, som en naturlig del av sig själv, men det här var inte ett tillfälle att utgå från sig själv. För hon hade inte bara sig själv längre.
Hade numera något mer att bry sig om, ut över sig själv, istället för bara något att sakna eller fly från.
Eller, något, någon.
"Mother, is it far?" hans svarta lilla mun uttalade orden utan varken trötthet eller gnäll, de djupbruna ögonen fyllda av ren och klar tålmodig nyfikenhet.
"No sweetie, not very." svarade hon mjukt. men lyfte honom ändå i nackskinnet utan att ens stanna, ty det var ord hon redan uttalat väldigt många gånger under deras resa.
Hon kunde inte låta bli att känna stolthet över hur väl han ändå klarat sig, hur sällan han klagat och hur han rent av tröstat henne periodvis.
Ändå kunde hon inte helt undkomma.. Föraningen då hon såg på honom. Föraningen som var snudd på tanke, minne och känsla. Men Gina gjorde sitt bästa för att stöta den ifrån sig, hon visste inte ens själv varför, varför hon brukade något halvmedvetet, mentalt skydd mot denna nästan-formulerade tanke. Psykiskt självförsvar.
Hon undslapp sig en djup suck och log för sig själv då sonen bubblade av skratt fick ur sig att det kittlades.
Så plötsligt stannade honan upp, så abrupt att valpen i hennes käftar oroligt vred på huvudet och försökte se upp i hennes ansikte. Hennes brunröda blick var vidgad, registrerade allt ikring henne, rent reflexmässigt, där hon stod stirrandes rakt ut i en glänta som fick hennes andhämtning att stegra sig. Och hjärtat, hjärtslagen som nu nästan var fågellikt snabba, avslöjande.
De hade färdats genom så många skogar, över berg och genom dal, över land och hav.. Men ändå, hade hon verkligen förlorat skärpan så pass att hon inte ens kände igen denna skog? Sin skog. Stirrat sig blind på alla landskap de passerat.
Det var verkligen längesedan hon bejakat sin natur, sin ras och dess egenskaper, det var tvunget av Gina att erkänna, hennes enorma envishet till trots.
Gräset smekte lekfullt hennes pälsklädda tassar och ben. Gräs som växte på samma plats som det gräs hon sprungit över som valp. Snärjd av ofrånkomliga minnen blev blicken plötsligt glansig där hon stod, men det var på grund av vinden, självklart var det bara vinden.
...
Vinden? Hon rycktes bort från bilderna av tumlande, vita vargvalpar och flockmöten och träningar, ty vinden, den hade inte funnits där för en sekund sedan, hon hade inte hört den komma så som hon brukade.
Innan nästa sekund passerat hade varginnan blixtrande släppt den lille bakom sig, omslutit honom av en sköld av vindar och is i rörelse så snabb att hans kropp nästan suddades ut och åter vänt blicken framåt, varje muskel i sin kropp redo för strid av det slag hon inte utkämpat på lång, lång tid. Hjärtats slag hårda men lugna.
Sekunderna gick, ingenting hände.
Ändå höll hon position i sådan stillhet att endast den ilande blicken avslöjade att hon var en av de levande.
Så.
Plötsligt.
Såg hon honom.
Att hon inte känt hans doft direkt förvånade till och med henne själv, men det var så oväntat.
Så.. overkligt hur länge sedan det kändes. Som om han varit en del av ett annat liv.
Hon kände sorgen i att det faktiskt principiellt stämde, men känslan var över på en sekund parallellt med att hon slappade och rätade på kroppen.
"Stripe...?"
Stripe
Stripe 
Crew
Död 

Spelas av : Zara | Död


InläggRubrik: Sv: When you least expect it... (P)    tor 11 aug 2011, 00:29

| Det var väldigt bra måste jag säga ^^ bättre än mitt 8D |

Smått chockad var han, för han hade levt i vetskapen om hon dött den där dagen, tillsammans med så många andra, han hade till och med sett henne slås ner, och nu, här, levande, och dessutom inte ensam. Det hela var bara så otroligt obegripligt, knappt så att han kunde förstå det, och det gjorde han nog inte, inte förrän han sedan slutligen lade blicken vid henne, bekant, men förändrad, vuxen, likt han själv. Det var så länge sedan, och han hade aldrig trott att han skulle få se henne igen, och särskilt inte i livet, men det var det han gjorde. Och han verkade inte vara den enda av syskonen som blivit förälder. Han visste inte riktigt vad han skulle känna då han såg på henne, gläjde, lättnad, sorg, kärlek, alla känslor som flödade igenom honom var allt annat än begripliga, säkerligen också en blandning av allt möjligt, för att inte tala om overklighetskänslan som tagit plats inom honom så fort som han känt hennes doft, och för en sekund hade han nästan trott att han drömde, eller inbillade sig det hela. Att det varit hans minnen och sinnen som spelade honom ett spratt med tanke på vad hans tankar vandrat ikring för ämne, ett som delvis handlade just om den systern. Och han kunde säga att han inte riktigt trodde sina ögon för tillfället. Han sneglade kort ner emot marken och en låg suckning lämnade honom, och omslöts sedan av virvlande vindar som tycktes upplösa honom, vilket de på ett sätt gjorde, endast för att få honom att dyka upp en bit framför systern sekunden senare. Då sinnena väl återvände till honom och han mötte den där otroligt välbekanta blicken så kunde han inte hindra ett vagt leende från att dra i hans ena mungipa samtidigt som han skakade på huvudet, overkligt, så otroligt overkligt. ''Gina...'' rösten han talade med lät nog rätt olik den som hon var van vid att höra, den var en aning mörkare, och inte lika skev och ojämn som den förut varit, mer vuxen helt enkelt, men fortfarande han. Det gick att höra att han inte riktigt kunde tro det han såg, att han var chockad och vem vet vad mer, men glad, över att se henne i livet och för att få träffa henne efter all denna tid. ''I thought you were dead''. Fortfarande så hade det inte riktigt sjunkit in, vilket gick att lista ut genom att endast se på honom, det smått häpna uttrycket klädde honom inte riktigt. Blicken vandrade för några sekunder över till den andra vargen, valpen, eller ja, det han kunde se av dennes närvaro snarare. ''But I must say I'm glad to see you'' sade han och det så vanligt vaga och vänliga leendet lade sig återigen på hans läppar, troligen ett drag som var mer vanligt att se hos honom. Den där sorgen efter en saknad familjemedlem ersattes av den kärlek som han alltid känt för sina syskon, trots att han inte varit den bäste på att faktiskt visa det, ännu någonting som han ångrade, rätt mycket faktiskt.
avatar
Gina 
Död 

Spelas av : Freja / Aka | Död


InläggRubrik: Sv: When you least expect it... (P)    tor 11 aug 2011, 13:37

Vore dem fortfarande valpar hade detta möte varit så annorlunda, även om hon inte. på den tiden, kunde komma på någon anledning till att de skulle skilts åt från första början.
Eller, vore dem valpar hade i alla fall hennes reaktioner varit annorlunda, fyllt av glädjetjut och en oemotståndlig impuls att kasta sig över honom, släppa lös all den sprittande energi hon burit på.
Men, det var väl just det, om dem vore. För visst bar Gina fortfarande på samma väldiga energi, behovet av stimulans, men hon hade lärt sig att kanalisera den till det som var av vikt.
Till det som var allra viktigast nu.
Varginnan slängde ett ögonkast snett över skuldran, försäkrade sig om att sonen fortfarande var innanför sin sköld, som även delvis skulle förvränga deras röster, innan hon svarade med ett tunt leende. "I thought i was going to be. A day of chaos, or what ya say?"
Hon var inte medveten om det själv, men honan hade fortfarande samma lustiga vana att korta ned en del ord. Hennes mor hade alltid försökt uppmuntra henne att slipa bort det, men Gina hade inte kunnat vara mindre brydd som valp då hon ju faktiskt inte hörde det själv.
Ett märkligt, vattnigt krasande hördes, och isvindarna löstes i plötslig sommardagg över den lilles päls och fick honom att skimra i solen.
Ett varmt leende breddades stort i hennes ansikte, och hon var tvungen att slita blicken ifrån honom för att kunna se på Stripe, även om hon inte kunde sudda ut varken det stolta uttrycket eller sorgen i ögonvrån hon försökte dölja.
"I've tried not to miss you, but it's hard when you got a brother like you." hon tog ett steg fram och puffade tillgivet på honom med skuldran.
"But enough about my lovelydovely feelings 'bout you. I would like you to meet someone very dear to me", honan lät blicken segla över till sin son igen och yttrade sig med en ton som var vänlig men bestämd "Swetheart, it's fine. Come over here and say hello."
Långsamt kom den lilla fram och ställde sig utan rädsla framför sin mor, men ändå så nära att hans svanstipp då och då snuddade henne.
"This is Stripe, my brother", började hon vänd mot den lilla "And this.. is my son. Akayru."
Gina hade tvekat om hon skulle nämna hans namn nu direkt, men nu var det sagt och försent.
Och Stripe var ju hennes bror, hon borde kunna lita på honom.
Hon ville kunna lita på honom.


OFF: Tycker du? 8'D Men neeej stripelistripe, du skriver asbra~
Stripe
Stripe 
Crew
Död 

Spelas av : Zara | Död


InläggRubrik: Sv: When you least expect it... (P)    fre 12 aug 2011, 00:28

| Haha, usch nej, jag vet inte ens vad jag skriver, bara slänger ihop något 8D |

Nog var hon en aning förändrad alltid, inte endast till det yttre, för den Gina han var van vid att se var livlig och full av energi, och det hade inte varit många stunder som man inte sett glimtar av den sidan förut, nu verkade hon lugnare, mer kontrollerad, mer vuxen. Även han hade förändrats sedan han var valp, men det var nog ingenting som man märkte genom att endast se på honom, för det var hans sätt att förhålla sig till saker och ting som hade förändrats, till en viss del till det bättre. En låg suckning lämnade honom då han hörde det hon sade, den dagen, den skulle aldrig lämna deras minnen helt och hållet, och han visste att han troligen hade svikit dem då, bara lämnat dem där, även om det inte varit avsiktligt, men han hade kunnat återvända. Han insåg dock att det beslutet troligen skulle ha lett till att han inte ens skulle kunnat fundera över det i första taget, och dessutom inte endast till hans egna död, utan även till Kuras. Det sista han ville var att hon skulle komma till skada, och när han väl hade teleporterat sig ifrån striden, av misstag, så hade han bara inte kunnat ignorera hennes närvaro, Kaiwood var knappast ett ställe man besökte hur som helst, och om han inte hittat henne då, ja, det ville han inte ens tänka på. Nästan alla var dock döda, döda eller försvunna, och det fanns inte många kvar i livet från hans valptid. Deras mor hade dött den dagen, så även Raira, och han befarade att även Sei mist sitt liv, om inte där så senare, och han hade även trott att systern som nu stod framför honom livs levande och andandes hade dött där, och det var en otrolig lättnad han kände för att så inte var fallet. Han nickade vagt, ''Yes indeed, but I'm glad that you're alive and well at least'' leendet lade sig åter på hans läppar, om än nästan en aning försiktigt, varför visste han inte, men det tänkte han heller inte över. Hon var då sig lik när det kom till talet, ett faktum som endast breddade leendet för en kort stund, bekanta saker var aldrig fel att återse, inte då det kom till sådant i alla fall, även om det kunde tyckas vara så obetydligt och litet, någonting som man endast såg förbi. Han vred blicken emot valpen då han faktiskt kunde skymta honom innan den vreds tillbaka emot systern. ''One who wasn't much of one you mean??'' svarade han med ett snett leende, han retades nog lite med henne, nog för att det på ett sätt var sant, han var inte precis den bästa brodern i världen, hade inte varit i alla fall, han visste inte hur det var nu. Han besvarade dock hennes puffning genom att göra detsamma, men riktade sedan uppmärksamheten till vad hon hade att säga. ''I see I'm not the only one who has become a parent'' han tänkte inte riktigt över att han sade det, för nu för tiden så var det inte särskilt underligt för honom längre, men det var ju ingenting som hon visste om precis. Hans egna valpar var lite äldre än Ginas son, men inte särskilt mycket. Han mötte valpens blick och nickade i en hälsning, och den vanliga respekten han visade de som förtjänade den, oavsett ålder, fanns där. ''Nice to meet you, Akayru''. Namnet hon valt att ge honom kunde inte tyda på annat än att han var döpt efter deras far.
Akayru
Akayru 
 

Spelas av : Freja / Aka


InläggRubrik: Sv: When you least expect it... (P)    fre 12 aug 2011, 02:11

Han hade mött andra vargar än sin mor förr, åh jo, visst hade han det, men det här var något helt annat än hur dessa möten vanligtvis gick till väga.
Eller, delen då han utan förklaring nästan kastades in i det provisoriska skydd Gina skapade åt honom, det var han faktiskt nu så van vid att han inte ens blev rädd längre. Akayru log för sig själv, lyssnandes endast med ett halvt öra på vad de vuxna sade medan han så mycket i smyg han bara kunde betraktade den främmande vargen, men intensivt.
Hans mamma brukade sällan tala länge med främmande vargar, om möjligt låta honom leka med andras valpar en stund om de träffade på några som hade sådana, men aldrig använde hon den ton hon talade i nu. Så.. Så lik den hon använde mot honom själv.
Denna insikt fick Akayru att bekymrat rynka pannan en aning, vad betydde det egentligen?
Hans vidgade blick var närmast identisk med morfaderns då den betraktade hannen - fast om det hade den lille inte själv den blekaste - om det inte vore för att hans egen bar en aningen varmare, nästan guldglittrande färg.
"Meh, I couldn't have been the easiest to have as a sister either, though I'm pretty sure I was the funniest."
Halvt om halvt lyssnade valpen till sin moders stämma då hon skämtsamt talade med den varg hon kallat sin.. bror.
Akayru tänkte, försökte koppla samman vad han fått reda på hittills. Han var väl medveten om vad 'bror' innebar, även om han aldrig haft någon själv. Hans mors bror. Morbror? Det visste han ju också vad det var! Den bekymrade rynkan suddades helt från hans vita panna, men han hann knappt glädjas i mer än några sekunder över att ha förstått ännu en bit av den värld som för honom vidgades för var dag innan Gina's röst kommenderade honom framåt.
Akayru gillade att prata, i alla fall oftast, även om blygheten ibland slog ned över honom så intensivt att han inte fick fram ett ljud, men då han nu såg upp (upp, upp, upp) för att möta blicken hos den första släkting han någonsin träffat bortsett från sin mamma, var det inget problem.
Hans lilla käke föll öppen, och innan han hann hindra sig var orden redan på väg.
"You have.. You have almost the same light around you as my mother..!" andlös av förundran vidgades hans bruna blick ytterligare, och han log plötsligt hänfört över denna upptäckt innan han kom på sig själv.
Leendet försvann ögonblickligen då han insåg att han presenterat sig opassande, och den lille hanvalpen sänkte hastigt huvudet i en tafatt bugning, innan han åter höjde sitt lilla ansikte. Något lugnare nu när allt kändes som att det kom i lite mer rätt ordning.
Det vita huvudet tiltades på sned som om han lyssnade till konversationen som redan varit mellan de vuxna, direkt ur minnet, och ett nytt leende tog plats. Denna gången, nyfiket.
"I have... cousins?" frågade den lille vargen trots att Stripe's uttalande inte varit ämnat åt honom. Han uttalade det sista ordet med ovan klang, det kändes oanvänt i hans mun.
Det blev nästan för mycket av allting på en gång, och Akayru blev tvungen att dimpa ned i sittande ställning, men tog inte ögonen från den vuxne hannen för en sekund. Han hade redan såväl accepterat som börjat fatta tycke för sin.. morbror.

OFF: det där med att Akayru ser hans 'ljus' är en av hans krafter, Gina har hittills viftat bort det som gulligt nonsensprat då hon inte förstått att det är en förmåga, vilket ju inte är så lätt då han inte heller lyckats förklara den för någon XD
förlåt om inlägget blev lite skumt btw, länge sen jag rollade varg, särskilt valp då..
Stripe
Stripe 
Crew
Död 

Spelas av : Zara | Död


InläggRubrik: Sv: When you least expect it... (P)    fre 12 aug 2011, 17:14

Leendet breddades vid systerns ord, en aning ironiskt troligen. Han hade visserligen inte umgåtts överdrivet mycket med syskonen då de var små, men han hade aldrig ignorerat dem eller avskytt dem, verkligen inte, inte så som Blue hade verkat göra, i alla fall så pass att han inte brydde sig särskilt mycket. Han själv hade varit mycket för sig själv, men han hade alltid funnits där, och vid vissa tillfällen hade han varit rent utav sällskaplig, den mesta av tiden hade han dock tillbringat på just denna äng. Huvudet vreds bakåt då blicken kort vandrade över omgivningen, och alla de minnen som fanns inpräntade i hans hjärna tog sig för en stund fram till hans tankar. ''I agree to that'' fortfarande så hade han samma stämma då han talade och vred sedan tillbaka blicken emot henne. Solens strålar tittade för en stund fram på den alltför gråmulna himlen och sken ner över de tre vargarna, fick ärret över hans vänstra kind att nästan blänka till, det ärr som han burit med sig sedan han var valp. Det var det enda ärr som han inte på ett sätt orsakat sig själv, de två andra var resultat av oförsiktiga och ogenomtänkta teleporteringar då han var yngre medan det var efter en björn. Då valpen talade så mötte han hans blick, och nog var det inte endast namnet som var likt Aka. Han kunde inte riktigt påstå att han förstod vad det var valpen talade om, men han antog att det måste ha med någon kraft att göra, fast vad visste han inte, men han valde att inte kommentera det, utan nickade endast med ett vagt leende på läpparna. Han slog sig ner på marken och svepte den vita, eller för tillfället vitgrå, svansen intill sig innan han sänkte huvudet en aning för att komma mer i jämnhöjd med valpen, och då han frågade om han hade kusiner så nickade han ännu en gång. ''Yes, three, I have two daughters and a son, just a little bit older than you actually'' svarade han med den så vanligt vänliga stämman och skänkte även Gina en blick innan den åter vändes emot valpen.

| Hjärnstopp xD |
 
When you least expect it... (P)
Till överst på sidan 
Dina behörigheter i detta forum
Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
Hoppa till annat forum: