HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Inte vet jag
Idag på 10:52 av Ronia

» Strimmor av hopp [P]
Idag på 01:15 av Culpa

» How the tables have turned [Corson]
Igår på 18:05 av Corson

» Vindarna av vinter [Exopuss]
Igår på 15:22 av Malphas

» Sammanträffande [Malphas]
Igår på 14:59 av Aurora

» Slemmigt [Tezuka]
Igår på 14:26 av Zaron

» Fågelsång
Igår på 10:42 av Lazuli

» Sökandet efter frid
Igår på 03:46 av Niara

» Längre än för alltid [Niara]
Igår på 03:36 av Niara

Vem är online
Totalt 7 användare online :: 1 registrerad, 0 dolda och 6 gäster.

Blair

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Platsuppdateringar! Uppdaterad karta
tor 14 sep 2017, 02:15 av Mivria
Hej go nissar!  :rawr:

Kartan har fått en uppdatering. Om ni går in på kartsidan kommer ni märka att det nu finns två kartor för att underlätta, då en enda karta med allt började bli för plottrigt. Den ena visar de vanliga geografiska områden, och den andra visar mer specifika platser och knytpunkter, samt vandringsleder som binder samman dessa. 

Ni kan se de uppdaterade kartorna HÄR!

Detta är bara ett påbörjat …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön 19 feb 2017, 14:32 av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 It all changes (Chaos)

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
Filia Ignis
Moderator
avatar

Spelas av : Zara

InläggRubrik: It all changes (Chaos)   lör 19 maj 2012, 13:21

Natten hade börjat gry till dag och solen kastade sina första orangefärgade strålar över horisonten och Numoorislätten. Det hade varit en händelserik och förrädisk natt, en som sent skulle blekna i vargarnas minnen. Blod hade flutit, band brutits och närstående dött. Bringade krig verkligen någonting bra med sig? Den unga grå honan var tveksam. Det var förödande för båda parter och det enda det slutade upp i var död, kanske fanns den något goda sidan kvar där djupt inom henne, dold av allt hat och all ilska som övertagit hennes liv under en så lång tid nu. Själar besudlade av ondska och hat, tankar fyllda med hemskheter och kroppar som agerade ut, utan någon vidare kontroll största delen av tiden, det hade länge varit hennes vardag, och kanske så hade hon nånstans mitt i allt slutat bry sig, inte funnit något ljus i mörkret eller någon väg ut. Allt hade till synes varit så hopplöst, och efter att ha kämpat i år och åter år så hade hon tröttnat, kände sig alltjämt utmattad och övervunnen, som om det var ett mörk moln som alltjämt hängde över hennes huvud, och vad hon än gjorde så försvann det inte. Hon visste inte riktigt varför hon styrt sina steg in på slätten då när kriget tog sin början, varför hon slängt sig själv mitt in i allting och slutat upp med att ändå inte göra nån vidare nytta, på grund av henne. Varför fortsatte hon att alltjämt finna sig själv i sådana situationer, var det hennes lott i livet, en evig plåga? Hon hade länge undrat över det, enda sedan den där natten på stenslätten då hennes liv sedan dess kommit att bli tudelat, till hälften en mardröm, och kanske var det ändå Aimars fel till en viss del, om han inte hade attackerat henne så hade hon kanske sluppit detta, kanske... Önskedrömmar. Hon vred den rödgula blicken emot den grå honan som vandrade jämsides med henne, och hon funderade kort över vad det var som hon ville tala med henne om, hon hade uppenbarligen någonting som hon ville tala med henne om, men vad visste hon inte riktigt. De båda vandrade i en sakta takt över slätten och de båda var skadade, den ena betydligt mer och allvarligt än den andra, farmor och sondotter, i gryningen.

| Paxat till Mivria |
Till överst på sidan Gå ner
Mivria
Moraltanten the Admin
avatar

Spelas av : Lin

InläggRubrik: Sv: It all changes (Chaos)   lör 19 maj 2012, 18:32

Mivria vandrade där med Filia, hennes sondotter som var de närsmta hon hade kvar av sin son Aimar som sedan länge nu hade vandrat in i chaibos grotter, enligt vad hon hört driven till vansinne av demoner. Det smärtade henne när hon tänkte på det, men samtidigt gladde det henne att Filia var här. För henne så såg hon nästan Filia som sin egen dotter och ville inget annat än att ha en nära kontakt till henne, så det gladde henne att hon hade stått på deras sida i kriget även om hon officiellt inte var med i Qu.

"Hur mår du Filia?" Sa hon för att bryta tystnaden. "Har du några allvarligare skador som du lider av nu?"

Mivria visste mycket väl att Filia hade sina egna demoner som plågade henne. Hon hade sett henne på slagfältet mot Aisu där ingen av dem hade varit sig själv för stunden när de hade slagits mot varandra. Men hon ville inte pressa henne om det, för hon visste inte hur medveten Filia var om det. Hon hade ju själv erfarenhet av Mivrias dotter Aisu som tydligt har ett liknande problem, och om hon kunde hjälpa Filia på liknande sätt skulle hon absolut göra det. Hon vsste att Filia länge saknat förebilder, men eftersom att hon fortfarande är ung så kan det vara bra med någon att lita på nu också. Bättre sent än aldrig. Filia skulle behöva veta att de finns någon som bryr sig om henne åtminstone.

_________________
Till överst på sidan Gå ner
Filia Ignis
Moderator
avatar

Spelas av : Zara

InläggRubrik: Sv: It all changes (Chaos)   lör 19 maj 2012, 19:25

Blicken vreds upp emot den något mulna himlen där månens gestalt fortfarande gick att skymta i sin strimskepnad, den skänkte henne alltjämt kraft, och hjälpte henne hålla tillbaka Kia vid vissa tillfällen. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till utan månen, utan den så skulle hon nog ha tvingats gett upp helt för länge sedan, förvisats till en mörk vrå i sin egna hjärna, oförmögen att kunna påverka vad som skedde med sitt liv och sin kropp, och till sist förtvinat helt och hållet. Skenet ifrån hennes måntatuering var fortfarande inte helt återställt, lös endast med halva sin styrka och hon kunde känna att hennes medvetande utan större svårighet skulle kunna förlora kontrollen över kroppen om hon inte var försiktig, inte för att det alltid hjälpte, rätt sällan, men det var värt sina försök. Det var en evig kamp, en som pågick dag ut och dag in och hon kunde aldrig vara säker på att hon skulle vakna upp igen när hon föll i sömn, det var endast de där underbara, välsignade och efterlängtade nätterna då Duraneir spred sitt fulla sken över världen som hon kunde slappna av för en stund, som hon kunde leva. Hennes tankar avbröts då Mivrias stämma hördes intill henne och hon vred tillbaka blicken emot henne, ''Fysiskt eller psykiskt??...'' det var kanske inte riktigt en fråga som hon ställde henne, snarare bara ord som hon för några sekunder lät hänga kvar i luften. ''Det är en evig kamp, och jag kan aldrig säga att jag mår riktigt bra, men fysiskt så är jag inte allvarligt skadad'' den kyliga stämma som hon oftast talade med nu för tiden var ingenting som hon riktade emot någon, det var bara vad allt detta hade gjort henne, och det blev extra tydligt när hon för ett tag sedan förlorat kontrollen. ''Jag borde kanske snarare ställa den frågan till dig'' hon menade väl, och hon lade oftast alla andras problem före sina egna, och det berodde inte på att hon ansåg sina problem vara omöjliga att överkomma, utan det var bara sådan hon var innerst inne, en otroligt osjälvisk och godhjärtat varg, tyngd av sådant som ingen borde behöva dras med.
Till överst på sidan Gå ner
Mivria
Moraltanten the Admin
avatar

Spelas av : Lin

InläggRubrik: Sv: It all changes (Chaos)   lör 19 maj 2012, 23:36

Mivria log vänligt och sa; "Jag kommer klara mig fint, jag har överlevt värre förr."

De orden var nog delvis sanna, även om hennes utseende avslöjade om allvarliga skador som skulle ta tid att läka helt, om de någonsin skulle återställas helt. Hennes kropp var brutalt skadad, hennes ena öga bortat, hennes måntatuering oigenkännlig och såg mer ut som en röd varg än en svart varg för stunden av blodet som började toka in i hennes päls över hela kroppen, men hon skulle överleva dessa skador.

"Tocho hjälpte mig en hel del dessutom på plats." Tochos helande hade nog räddat Mivria från en annars så säker död.

Nu pratade hon dock också om hennes fysiska skador. Det kändes som de minsta problemet. De psykiska skadorna var antagligen långt värre än vad hon själv ville acceptera för stunden, men hennes egna problem var något hon kunde lägga åt sidan för stunden. Det som nu betydde något för henne var hennes närstående och flock. Det var i hennes familj som hon nu kunde finna sin styrka. Hennes egna problem skulle hon sörja över när hon inte behövde betynga någon annan med dem. De hade ingen betydelse nu för omvärlden.

Men därför kunde hon också förstå att Filia inte heller mådde bra psykiskt. Men vem gjorde de i situationer som dessa, efter ett krig.

"Vi har nog alla sår som kommer ta tid att läka, men som inte syns för andra. Krig lämnar inte många oberörda."


_________________
Till överst på sidan Gå ner
Filia Ignis
Moderator
avatar

Spelas av : Zara

InläggRubrik: Sv: It all changes (Chaos)   sön 24 jun 2012, 20:18

Ett vagt leende lade sig på den gråa honans läppar för en kort stund då hon hörde vad Mivria svarade henne. Det gladde henne att hon trots allt verkade må nog bra för att kunna repa sig ifrån sina skador och komma igen. Visserligen så fanns det skador som aldrig kunde läkas, det visste hon, men de kunde sluta smärta och påverka en, fast det fanns dock de skador som aldrig blev bättre, som man helt enkelt bara vande sig vid. Hon kunde inte minnas sista gången hon haft någonting att le och glädjas över, men nog var det en härlig känsla att få det tillfället, även om det så bara var för en kort stund. ''Det glädjer mig att höra Miv'' svarade hon och mötte hennes blick, fortfarande med det vaga leendet på läpparna, innan blicken sedan vändes framåt ut över slätten. Att benämna honan som vandrade jämsides med henne som farmor kändes på något sätt inte rätt, kanske för att hon inte kände henne vidare bra, än, för nog ville hon få reda på mer som denna släkting, det var länge sen hon träffat någon från släkten, de alla tycktes vara försvunna eller döda. Eller var det kanske för att Aimar inte längre kunde klassas som hennes far, inte den Aimar som han varit då han gått ur livet, demonbesatt och galen. Om man jämförde det på så sätt så var det svårt att förstå att det var denna honas son, men om hon dock tänkte tillbaka till då hon varit valp, en väldigt ung valp, så kunde hon förstå det hela bättre. Då hon varit liten så hade han varit hennes största förebild, och hon hade älskat honom så som endast en valp till vargen kan, av hela sitt hjärta, en grundlös och oändlig kärlek. Hon var tvungen att erkänna att hon saknade den tiden i livet, allt för ofta, och det som smärtade henne var att hon inte skulle få det åter. Den Aimar hon såg som sin far var död sedan en mycket lång tid, hennes mor försvunnen, troligen död, likaså syskonen. Den flock hon älskat så högt slagen i spillror och alla de vargar hon sett som en del av sin familj döda eller försvunna även de. Allting var kaos, hade varit en väldigt lång tid nu. Hon nickade instämmande då hon hörde Mivrias nästkommande ord, nog skulle det ta tid, och krig lämnade inte endast fysiska skador efter sig, det om någonting visste hon mycket väl. Tystnaden lade sig mellan dem för några långa sekunder, det enda som hördes var vindens susande. ''Qu verkar vara en bra flock, en som tar hand om varandra, som en familj...'' började hon att säga från ingenstans och såg emot den grå honan för någon sekund innan den åter riktades framåt.
Till överst på sidan Gå ner
Mivria
Moraltanten the Admin
avatar

Spelas av : Lin

InläggRubrik: Sv: It all changes (Chaos)   tis 26 jun 2012, 16:05

Mivria hade vandrat tyst och lyssnat bredvid henne. Hon nickade instämmande till de sista hon sa. Mivria lyssnade lätt på vinden innan hon svarade.

"Det stämmer väldigt bra det du säger. Qu har aldrig varit mycket för de där med hårda regler och ranger. Kärlek mellan vargar skapar en tillit av regler som aldrig behöver sägas om man känner varanra väl. En familj styrs av kärlek - som Qu. Det enda vi har är varandra."

Hon stannade upp för att kunna se Filia i ögonen.
"Filia Ignis - jag vet att vi inte haft mycket relation till varandra tidigare, och jag har varit väldigt frånvarande, men än dock, du är mitt barnbarn, och det skulle glädja mig väldigt mycket som farmor till dig om du ville bli en del av vår flock - familj. Leva med oss. Med mig."

Hon tystnade igen en stund för att låta hennes ord sjunka in till Filia så att hon verkligen uppfattade innebörden av vad hon sa till henne.

"Det sårar mig så mycket när jag tänker på vad min son - förlåt, din far, gjorde mot dig. Han blev inte den varg han en gång var. Jag känner mycket skuld för att jag inte fanns där för dig när jag borde gjort det." Mivria var ganska sammanbiten. Det smärtade henne när hon hörde om den demonbesatta Aimar som en gång hade varit hennes älskade son, förvandlad till ett monster. En del av henne ville jaga den demon som plågat honom och orsakat det problem som denne skapade. En del av henne visste också att hon antagligen borde jagat demonen när den var i Aimar. Men hon är tveksam till om hon hade kunnat skada sin egen son för att förinta demonen. Antagligen hade hon inte klarat av det. Hon visste numera dessutom att även Aisu var besatt av en demon, men hon kunde inget göra. Hon skulle söka svar på om det fanns något som hon skulle kunna göra för sin dotter för att rädda henne från det öde som hade drabbat sin bror. Men det hon hade märkt, som tidigare hade gått henne förbi är att Aisu har ett starkare hjärta än vad Aimar hade. Hon hoppades att det kunde rädda henne i längden, bevara hennes själ ett tag till. Jaga och döda demoner var annars ett helt främmande område för Mivria, men hon skulle inte ge upp. Hon skulle rädda Aisu. Men nu, skulle hon rädda Filia, om hon ville ha hennes hjälp.

"Men samtidigt, så hoppas jag att detta kanske kan vara en sorts upprättelse för dig och för mig om du skulle vilja det. För mig skulle det vara en ära att få lära dig allt jag vet, och att få ha dig vid min sida. Vi är ju trots allt familj till blod, du och jag."

Mivria log varmt mot Filia, trots att hennes makabert ärrade ansikte kunde ge ett annat uttryck om man bara stirrade på hennes vanstälda del i ansiktet. Den gamla Mivria fanns kvar där inne bakom ärren.

_________________
Till överst på sidan Gå ner
Filia Ignis
Moderator
avatar

Spelas av : Zara

InläggRubrik: Sv: It all changes (Chaos)   tis 21 aug 2012, 20:35

Den rödgula blicken vändes upp emot den allt mer mörknande himlen, och det var tydligt att det inte endast var natten som drog in över landet, utan även någon form av oväder, och det med en snabb takt. Då hon hörde Mivria tala igen så stannade hon upp och vände sig emot honan, hon nickade instämmande till hennes ord, för nog höll hon med om den filosofin, mer än vad man kanske skulle kunna tro. ''Jag saknar Hero, vargarna där var alla som en familj för mig och jag hade min familj nära, men det jag saknar mest är deras filosofi, deras levnadssätt och syn på världen. För att inte tala om gemenskapen och känslan av att tillhöra någonting. Jag kan dock knappt leva efter det längre, inte så länge som Kia finns med i bilden, något som jag kan säga att jag sörjer, och att vandra ensam i mörkret under en ganska lång tid nu'' hon var innerst inne en väldigt godsinnad varg, dock hade hon tyvärr allt för få möjligheter att leva efter det. Hon hade kunnat vänta sig mycket, men inte riktigt de ord hon hörde lämna Mivrias mun, att hon erbjöd henne en plats i sin flock, och tanken om Mivria var riktigt medveten om vad det innebar dök upp i hennes huvud. De tankarna var orsaken till att ett något osäkert leende lade sig på hennes läppar och blicken för en stund fästes vid marken. Hon lät dock orden vänta och fortsatte istället att lyssna till det hon sade. När hon talade om Aimar så kunde hon inte annat än att skaka på huvudet, hon borde inte känna någon skuld, det var inte hennes fel att Aimar blev som han blev, demon eller ej. ''Det sårar mig med, jag saknar den han en gång var, men såhär i efterhand så klarar jag fortfarande inte av att benämna honom som min far, men du ska inte känna någon skuld, det var inte på något sätt ditt fel att allt blev som det blev, att han vandrade in i den förbannade grottan och att demonen tog ett vackert liv och förstörde det och allt runt om'' svarade hon och stod fast vid sin åsikt att hon inte borde känna någon skuld, att det inte på något som helst sätt var hennes fel. ''Då han mördade en av valparna i flocken så var det droppen för flocken, en oskyldig valp knappt äldre än åtta. Hero trodde inte på dödande, inte att skada i onödan, och särskilt inte valpar. Sen attackerade han mig, och jag har aldrig någonsin sett ett sånt bottenlöst mörker och hat i någon blick som i hans, han kände inte ens igen mig, sin egna dotter. Såhär i efterhand kan jag visserligen förstå hur det känns att inte kunna kontrollera sin kropp, men på något sätt så var det ändå han, inte endast demonen, och det är vad som är det värsta'' hon avslutade sina ord med en suck och slog sig sedan ned på marken. Hon hade inte berättat den här delen för henne tidigare, och mest troligt så hade hon inte hört den på annat håll heller, det fanns ingen kvar för att berätta, förutom henne själv dock. Hon riktade tillbaka uppmärksamheten till det hon tidigare sagt, och även sedan avslutade sina ord med och ett mer innerligt leende lade sig på hennes läppar. ''Det glädjer mig att du vill det, att du vill lära känna mig och ha mig i din flock, det vill även jag, men jag är inte säker på hurvida du vet exakt vad du ger dig in på om du tar med mig i flocken, jag är knappast någon vidare förtrolig flockmedlem längre, jo jag är, men jag kan inte kontrollera henne, och hon är raka motsatsen till allt vad jag är, en som älskar ondska och att speciellt göra mitt liv så svårt och eländigt som möjligt, jag menar, du såg ju bara kriget, och det var inte i värsta grad heller'' orsaken till hennes ord var att hon brydde sig om andra, faktiskt mer än om sig själv, så hade det alltid varit, och det sista hon ville var att hon med hennes kropp skulle skada någon eller något hon älskade.
Till överst på sidan Gå ner
Mivria
Moraltanten the Admin
avatar

Spelas av : Lin

InläggRubrik: Sv: It all changes (Chaos)   ons 29 aug 2012, 16:17

Mivria log igen, Filias svar gladde henne verkligen. För henne var det som att få tillbaka hennes son, och även om Filia sa att hon inte höll någon skuld till Mivria, så ville fortfarande Mivria gottgöra henne å ett sätt som hon inte kunnat hjälpa sin son. Aimar varför alltid förlorad men denna starka själ framför henne andades fortfarande med ett bultande levande hjärta. Mivria kunde se en styrka hos Filia som hon bara hade mött hos Qu-vargar. En varg i Qu har ofta fått besegra sina egna demoner och fått göra svåra val i livet, har drömmar som krossats eller har minnen från förr som hemsöker en. Bara en varg som besegrat detta får den styrka som krävs för att bli en av Qu, och är en varg som kommer finna ett hem i Qu. I och med att Filia kom tillbaka så förenades även Qu med Herodotus igen från tiden de gått skilda vägar.

- "Ditt svar värmer mitt hjärta. Jag är övertygad om att du kommer hem till en plats du hör hemma, så länge som du själv önskar det. Du är fri att gå om Qu inte är något för dig i framtiden, men samtidigt hoppas jag att Qu blir den familj du är villig att slåss fr, att dö för, så som Qu kommer vara redo att dö för dig."

- "Med dig kommer våra vänner från Herodotus att leva vidare, du kommer att hedra deras minnen." Lade hon till. Det märktes att den flocken betytt mycket för Filia, och den flocken betydde mycket för Mivria också. Många vargar hon kände väl levde där en gång.

Hon tystnade en stund igen och valde nästa ord väl.
"Mörker.. det är något vi alla bär inom oss. Endast en varg av ljuset sägs vara utan mörker. Det är lätt att bli förförd av mörkret, och det är oftast den lätta vägen att ge efter. En varg som väljer mörker, väljer oftast en väg mot hat och död. En varg som väljer mörker väljer oftast att fly från sig själv, bli någon starkare som man alltid velat bli. Mörkret kan göra en starkare när man övergivit rädslan, men mörkret kan också göra en svagare när man förblindas av dess förgiftande skönhet, förlamar ens känslor som gör att de vänder sig mot sina egna."

- "Men vi har alltid ett val, vi kan välja att följa vårt mörker, eller välja att följa den andra rösten i hjärtat, den som leder oss på en annan väg. Du, som jag, kan höra Duraneir i oss, ett ljus att följa. Du kan välja att lära dig lyssna till honom och hans röst, eller hitta en annan röst att följa. Den väg som gör oss till dem vi är. Våra val gör oss till vargar av friheten. Samtidigt så behöver vi mörkrets närvaro för att hålla oss på den rätta vägen. Mörkret finns där som en varnande styrka, som ibland finns där när vi gör misstag. Men vi kan allti välja att gå tillbaka till friheten igen, och välja att inte låta oss fångas."

- "Jag kommer inte att dömma dig för dina misstag och felsteg. Misstagen gör vi alla, de gör att vår styrka i hjärtat växer. Jag kommer inte heller sluta älska dig, mitt blod, för att du kanske väljer en väg jag inte skulle valt. Jag vill att du ska förstå, att du inte behöver vara rädd för att förlora mig genom att jag skulle vända ryggen till. Jag finns här även om du vänder ryggen mot mig. Jag finns här när du väljer att komma tillbaka. Jag kommer finnas här som din andra röst, vägvisare och ljus om du har svårt att höra en egen i ditt hjärta."

Hon tystnade och tog några andetag för att hennes ord skulle sjunka in.

- "Du är en Qu, om du väljer att vara en Qu. Du kan välja friheten som resten av oss. Alla i Qu har fått välja, och det är inte en lätt väg, men det ger frihet. Och om en av oss har svårt att hitta vägen, gör felsteg, eller fångas i mörkret, så hjälper vi och stöttar denne så länge som vår hjälp är önskad. Vi lämnar inte någon kvar. Vi hjälper dig, för vi är din familj. Vi är Qu."

Hon ville att Filia verkligen skulle förstå, vad Qu innebar för Mivria, och att hon älskar Filia för den hon är, och inte den hon verkar försöka bli.

- "Du ska inte behöva dölja dig för mig. Jag var med den natten på krigsfältet. Jag såg. Många jag känner och känt har också mörker i dem som man kanske är rädd för. Du behöver lära dig att mörkret är en del av dig, oavsett. Mörkret försvinner inte för någon av oss, men man måste lära sig leva med det. Du måste sluta vara rädd för dig själv, sluta fly från dig själv. Möt dig själv, möt dina röster inom dig. Utmana dem, berätta vem du väljer att vara. Lär dig utnyttja styrkorna i rädslan."

_________________
Till överst på sidan Gå ner
Filia Ignis
Moderator
avatar

Spelas av : Zara

InläggRubrik: Sv: It all changes (Chaos)   ons 29 aug 2012, 22:17

Hon kunde inte låta bli att le, denna gången innerligt, det var länge sen hon hade mött någon som var så pass trevlig och inbjudande, visserligen så var de släkt, men även det var speciellt, för sådana fanns det inte många kvar av, som det kändes som i alla fall. Hennes ord lät så allvetande, så visa, för att inte tala om vänliga, nej hon kunde nog inte riktigt kategorisera dem, men någonting i den stilen var det alltid. ''Det tror jag, att jag kommer kunna känna mig hemma hos er, även om jag personligen kanske fortfarande lever efter den filosofi jag en gång blev uppfostrad efter, jag vet inte, sånt kan ju såklart ändras, men jag tror fortfarande på den i alla fall. Kanske är det dumt att hålla fast vid sådant som var, men jag antar att det är för att det är en liten del av min historia, det hem som nog alltid kommer ha en särskild plats i mitt hjärta, men det hindrar inte andra platser för att även de lägga sig sida vid sida där'' leendet lade sig återigen på hennes läppar och den rödgula blicken svepte för en kort stund bort emot horisonten där solen nu tagit sig upp en bra bit, snart i sin fulla skepnad, en gryende dag i övergående till dag. ''Det hoppas jag att jag kan göra, att jag lyckas med'' svarade hon, det var någonting som hon verkligen hoppades, och att hon inte skulle göra dem besvikna, för nog kändes det som att de fanns där någonstans allihopa som inte längre vandrade på denna jord, att de på något sätt vakade över henne, särskilt var det kanske modern som hon hade i åtanke, hon ville göra dem stolta, även om hon vandrade en egen väg. Hon visste att de skulle vara det så länge som hon själv var tillfreds med hur hon levde, och det hoppades hon verkligen att hon kunde finna hos Mivira, hennes farmor, och Qu, den flock där vars mycket av hennes familj härstammade ifrån. Då Mivria började tala igen så klippte det till i de grå öronen och hon såg till att ta in vart ett av orden som lämnade hennes mun, bearbeta dem och förstå dem, och hon lät honan tala klart innan hon kort funderade över vad det var hon sagt, och vad hon skulle svara på det hela. Det var speciellt den sista delen som hade fångat hennes uppmärksamhet, som fått henne att tänka. För det var inte riktigt så, för henne var det annorlunda än för andra hon mött med liknande problem. Visserligen var varje varg unik och problem skiftade karaktär ifrån var och en av de alla, men det var inte riktigt det hon tänkte över, utan det var snarare själva problemet i sig, vad det egentligen var för något, inte hur det visade sig på utsidan. ''Alltså, saken är den...'' började hon lite fundersamt och lät orden lägga sig i luften för några sekunder innan hon funderade ut en fortsättning. ''Jag är inte rädd för mig själv, eller henne, endast för att sådant jag älskar ska komma till skada, jag har väll alltid varit väldigt osjälvisk på sådana punkter, bryr mig mer om andra än mig själv. Det var dock inte det jag tänkte säga. Det du nämner att det är en del av mig tror jag endast är delvis sant, jag menar, det är ju en del av min kropp och finns inom mig, men inte av min själ. Hon är inte en del av mig, inte som en annan personlighet som jag sett hos vissa, inte heller som en demon som försöker fördriva mitt sinne, visserligen vill hon väll det till en viss grad, men det är bara en bonus. För när hon har kontrollen så är det som att vi byter plats, jag kan fortfarande se och höra, det mesta, inte alltid, men ofta, bara inte kontrollera någonting, en minst sagt underlig och något obehaglig känsla. Då hon tar över dock så är det inte som att det enda hon vill är att sprida ondska i världen, visst är hon ond och det är även en sak hon vill, men endast delvis, det känns mer som att det är mer personligt än så, att hon vill straffa mig på något sätt. Det känns som att hon är avundsjuk på mig, för var gång hon styr kroppen så är det nästan skadeglädje jag kan känna. Det är något som får mig att fundera över om det inte är en annan själ, avundsjuk och driven för att denne inte har en kropp så som jag, och därför tog en del av min. Det kanske låter konstigt, men jag tror att hon är en syster till mig, en som aldrig föddes'' hon visste nog inte riktigt vad hon egentligen sade, men hon hoppade att Mivria skulle förstå hennes tankebanor, för det ändrade på ganska mycket åt vilket håll hon skulle jobba åt, hur hon skulle försöka lösa sina problem på enklast möjliga sätt, utan att reta upp Kia än mer.
Till överst på sidan Gå ner
Mivria
Moraltanten the Admin
avatar

Spelas av : Lin

InläggRubrik: Sv: It all changes (Chaos)   tor 30 aug 2012, 21:52

Mivria lyssnade till hennes ord. Det gladde henne att hon redan hade öppnat sig för henne och att det verkade som att hon redan kunde lite på Mivria. Det var vad Mivria önskade, men visste att hon inte kunde förvänta sig. Det som Filia förbryllade Mivria något. Alltid fanns det nya problem att lära sig hantera. En tanke som slog henne var att det antagligen låg i släkten.. Men hon valde att glömma de orden och fokuserade på Filia.

"Hm det låter annorlunda mot de mesta jag hört om." sa hon funderade efter att Filia talat klart med en lätt oro i blicken.

"Men om du tror att det är din syster, skulle hon vilja skada dig verkligen? Kanske försöker hon berätta något för dig. Om det inte går att bli fri från henne kanske du skulle prova att lyssna på henne?" Hon var inte riktigt säker på hur detta fungerade, men om det var som hon beskrev så kunde det bli svårt på flera nivåer.

"Men samtidigt så låter det som liknande problem, att du måste lära dig hantera det på något sätt. Om det är en till själ, så måste du lära dig att samsas med denna själen." Hon tystnade och funderade igen när hon kom på en idé.

"Du kanske skulle tala med Damon? Jag är säker på att om det är någon som ändå kan ha mer förståelse och sätta sig in mer i din situation. Han borde ha idéer på hur det ska hanteras och hur du kan lära dig leva med det hela."

"Damon har.. liknande problem.." Lade hon till. "Om du vill ha hjälp förstås."

_________________
Till överst på sidan Gå ner
Filia Ignis
Moderator
avatar

Spelas av : Zara

InläggRubrik: Sv: It all changes (Chaos)   tis 11 dec 2012, 00:06

Ett mullrande från de mörka molnen fångade kort hennes uppmärksamhet och blicken drogs upp emot himlen längre bort. Det verkade vara ett riktigt oväder på gång, inte riktigt ännu, men ganska snart. Hon lät dock de tankarna rinna av henne då hon hörde Mivrias stämma igen och vred tillbaka den rödgula blicken för att möta hennes halvt sargade bärnstensgula blick. Hon kunde inte låta bli att tycka att hon trots allt, alla ärr och de år och den smärtan som verkade tynga henne vid tillfällen, att hon ändå var en väldigt vacker och ståtlig hona, en som man inte kunde låta bli att känna respekt för, i alla fall kunde inte hon det. Kanske hade det att göra med att honan var hennes farmor, men hon trodde inte det, inte endast, det förstärkte nog bara det hela, fick respekten och det goda tycket om henne att öka. Utan att ge det särskilt mycket tanke så sträckte hon fram huvudet och strök det vagt över hennes hals, försökte undvika de skador hon hade, innan hon sedan återgick till sin ursprungliga position. Ett vagt, nästan lite osäkert leende drog sig i hennes mungipor. Det var länge sedan hon haft någon varg som hon respekterade och tyckte om nära sig, som hon var släkt med och kanske till och med på ett sätt älskade. Hon hade bara börjat lära känna honan, men det kändes som om de hade ett band, vilket var sant via blod, men att det var som att de hade känt varandra länge, så var det åtminstone från hennes egna synvinkel, hon visste inte vad Mivria tyckte om saken. Av hennes sätt att tala till henne, de värmande orden och att hon ville ha henne i sin flock så antog hon att det kanske ändå var ganska nära det hon själv tyckte och kände. ''Det var länge sedan jag hade någon i min närhet som brydde sig, det är en trevlig omväxling, något jag är tacksam för'' ännu ett leende lade sig på hennes läppar, den här gången mer innerligt. Hon lät sedan tankarna vandra tillbaka till det Mivria sagt om själen i hennes kropp. ''Jag vet inte riktigt vad hennes avsikter är, kanske är det bara det att hon så gärna vill ha en kropp, att hon är svartsjuk på mig och att då hon får kontrollen nästan är skadeglad och älskar det, och det i samband med onda tankar leder till en del hyss och sattyg som jag oftast får lida följderna av, något som hon inte verkar sörja över direkt, men om hon har som avsikt att direkt skada mig det vet jag inte'' svarade hon med en fundersam ton. Hon hade inget konkret svar på det hela, endast spekulationer och hintar från hennes beteende som riktlinjer. ''Damon...det kanske jag gör'' svarade hon och nickade medgivande, ''Tack för tipset och råden'' sade hon och log vänligt emot henne.
Till överst på sidan Gå ner
Mivria
Moraltanten the Admin
avatar

Spelas av : Lin

InläggRubrik: Sv: It all changes (Chaos)   fre 04 jan 2013, 13:38

Mivria uppskattade den fina gesten från Fili, hon hade inte riktigt väntat sig det så det värmde verkligen hennes ärrade hjärta. Hon kunde inte låta bli att se delar av sig själv i tiken famför henne, och det gjorde henne rörd, samtidigt som hon visste att hon hade så mycket kvar framför sig, och det smärta när hon insåg att hon skulle behöva gå igenom mycket mörker också. Det var nästan oundvikligt.

- "Vi är familj. Vi är bundna till varandra även om vi inte är hos varandra. Du kan komma till mig när du vill. Och även nä jag inte finns kvar längre, så komme jag finnas där för dig. Vart jag än där, så finns jag där. När du viskar till månen, så hör jag dig. Kom ihåg det." Hon log varmt, men det sisa sa hon med fullaste allvar. Hon menade vad hon sa.

En del av henne hade önskat att de haft mer kontakt med varandra när hon redan var valp, men Filia och hennes syskon hade inte vari bundna till hennes synfält, dels för att hon inte visste att de existerade, men även dels för att de varit dolda i skuggan av sin far. Under den tiden var Aimar avlägsen från henne, och när han vandrade in i mörker var det svårt för henne att följa honom även med hjälp från Duraneir.

Hon var orolig för Filia när hon talade om sin inneboende. Det var ett allvarligt läge för henne som hon skulle behöva lära sig leva med, och hon skulle behöva kämpa för att få behålla sin fria vilja öve kroppen, så att hon inte gick sin fars öde till mötes. Hon skulle behöva kämpa för att lyckas med de han inte kunde lyckas med, och hon skulle få kämpa så som Aisu får göra varje dag. Det skulle inte vara omöjligt, men det skulle bli svårt. En del av henne blev ändå lättad över att det inte var en Demon i de här fallet, men å andra sidan visste hon inte hur man kunde bekämpa vilsn själar som dessa, även om de inte hade samma styrka som en demon, s kunde det fortfarande innebär styrka över Filia. Själen va uppenbarligen stark nog fr att redan befinna sig kvar inom henne, så vad kunde hon då mer utföra?

- "Och med själen du bär på, så får du komma ihåg att du har fördelen av att det är din kropp, och att hon följer med dig. Du har fördelen. Du har styrkan. Men som jag sa, jag är övertygad om att Damon skulle kunna hjälpa dig." Sa hon som ett sista råd.

Efter en stund reste hon sig upp, och såg på Filia med lugn blick.
- "Jag behöver gå snart för att se till Sleazoid. Ville du säga något mer?"



_________________
Till överst på sidan Gå ner
Filia Ignis
Moderator
avatar

Spelas av : Zara

InläggRubrik: Sv: It all changes (Chaos)   ons 23 jan 2013, 16:13

Hon kände henne inte så väl, men hon fick ändå en känsla av att de var rätt lika, till värderingar, personlighet och liknande, att det åtminstone märktes att de var besläktade. Visserligen så var hon själv kanske en aning mer insnöad på godhetens filosofier som hon blivit uppfostrad med, men hon hade genom det hon upplevt lagt märke till att allting inte var så svart och vitt i världen, att det var fler faktorer som räknades. Hon undrade hur det skulle ha varit om hon hade fått tillfället att träffa Mivria redan som valp, om hennes fader, då fortfarande i sin egna sinnesnärvaro, hade presenterat dem för varandra, det hade varit trevligt, och varför han inte gjorde det visste hon inte, skulle nog aldrig riktigt få veta heller. ''Det är skönt att veta, och jag uppskattar verkligen det du gör för mig, jag hoppas att jag på något vis kan ge någonting tillbaka. Ja, Duraneir vakar över oss och binder oss samman, likt blodet vi delar'' ett leende lade sig på hennes läppar, hon uppskattade allt det hon gjorde för henne, och kanske speciellt att honan framför henne tog in henne i sin flock och kanske även i sitt hjärta, och hon hoppades att hon på något sätt skulle kunna bevisa just hur mycket det betydde för henne, genom att ge tillbaka något till henne. Hon var en sådan som mer än gärna ville visa sin tacksamhet för saker och ting, försöka ge tillbaka för det andra gjorde för henne. På det sättet så var hon nog ganska så osjälvisk, satte oftast andra som hon brydde sig om före henne själv, gjorde allt för dem. Det var ingen tvekan om att hon skulle vara flocken trogen, och förhoppningsvis med tiden kunna se dem som sin familj, även om hon redan kommit en bit på vägen genom att få en bättre relation till Mivria. Om det krävdes så skulle hon kunna ge sitt liv för sådant hon trodde på, och den här flocken verkade mycket riktigt vara en av de sakerna, och hon såg fram emot att få lära sig om flocken och lära känna dess medlemmar mer ingående. Hon kunde helt klart se en framtid i Qu av det hon hört och sett än så länge, och hon hoppades verkligen att det varade. Hon var medveten om att de inte var som Hero, att dessa vargar krigade och stred för det de trodde på om det behövdes, att de ibland dödade för att överleva, kanske skulle det visa sig vara någonting positivt dock, för det var dels det som Hero fallit på, men djupt inom henne så satt Heros filosofi fortfarande rotat, och hon visste inte om det skulle ändras eller inte med tiden. Hon hade dock redan förändrats sen dess att flocken dog ut, fått ett större perspektiv och visste vad som ibland kunde vara nödvändigt, sen behövde hon ju inte nödvändigtvis tycka om det dock. Hon nickade som svar till det honaslutade med att säga om henne och Kia, och nog var det sant, hon hade den fördelen, och ibland, ytterst sällan, men vid vissa tillfällen som när de var i stor fara så kunde det hända att de lyckades samsas och samarbeta för en stund, för de båda hade ju det gemensamma målet om att överleva. Hon reste sig upp efter det av Mivria gjort det och mötte hennes blick då hon talade, sade att hon behövde se till någon, vilken hon antog var den ganska så allvarligt skadade hanen som hon sett vid flockmötet, han som förlorat ett av sina framben. ''Ta vara på dig...farmor'' ett vagt leende drig sig på hennes läppar vid de orden hon yttrat, hon ville testa hur det kändes att säga, och till hennes smärre förvåning så kändes det inte riktigt så underligt som hon tänkt sig, faktiskt snarare tvärt om.
Till överst på sidan Gå ner
Mivria
Moraltanten the Admin
avatar

Spelas av : Lin

InläggRubrik: Sv: It all changes (Chaos)   lör 18 maj 2013, 13:22

Mivria log varmt.

"Du har ingen skuld till mig, och du behöver inte ge något tillbaka. Får jag din kärlek och lojalitet så är det mer än vad jag någonsin kunnat begära. "

Hon nickade sedan, när Filia hade sagt det sista.

"Tack för din omtanke. Och du får ta hand om dig själv. Försök att läa känna alla i Qu, de kommer bli din familj om du låter dem bli det. Och jag vet att du kommer växa och bli en stark varginna, bara du håller fast vid vad du tror på, och tror på dig själv, och litar på dem omkring dig. Med Qu, eller med någon annan flock vid din sida, så kommer du bli stark kommer du märka. Med andra trofasta vargar omrking oss, så växer vi, och vi blir, odödliga."

Mivria tänkte svagt på Achilles, som senaste tiden fta blivit mer ensam, men hon valde att inte nämna honom specifikt. Kanske skulle de lära känna varandra ändå., när de ändå är mer jämngamla.

"Minnen av oss blir odödliga, och det vi lämnar efter oss, blir odödligt. Vår styrka, vår tro, vår lojalitet och våra kunskaper kommer leva vidare genom våra fränder, bröder, systrar, avkommor, även när vi fallit. Där har vi vår sanna styrka som flock. Vi lär oss av varandra, och vi lär oss av våra misstag, gemensamt." Lade hon till för att förklara vad hon menade med odödliga.

"Där har vi vår odödlighet, om vi överlåter oss till flockens öde."


Med de orden så sa hon inget mer, utan hon bugade lätt för sin sondotter, och vände sig om för att gå och lämna henne med dem orden. Av någon anledning så hade det varit viktigt för Mivria att få dem sagda. Kanske för att hon mer och mer insåg i sitt hjärta, att hennes egna tid snart skulle vara förbi, kanske fortare än hon anade. Precis som Weed, Laulu och Dolor hade lämnat bitar av sig själva i Qu för att alltid leva vidare i odödlighet, så ville hon även lämna kvar bitar av sig själv.

[Avslutat]

_________________
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: It all changes (Chaos)   

Till överst på sidan Gå ner
 
It all changes (Chaos)
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1
 Liknande ämnen
-
» Lömskt vatten [Kachep, Chaos]

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Numoorislätten-
Hoppa till: