Solen hade påbörjat sin resa neråt, vilket färgade himlen i röda och gula nyanser. Värmen som uppkommit under dagen hade inte börjat svalna av än, och skulle inte göra på flera timmar.
Infernohanen såg sig omkring i det torra området, nöjd med bristen på snö och överflödet av den smälta stenen. Han stod uppe på en klippa som sköt upp ur marken, och stenytan hade blivit otroligt het under solens strålar. Inte för att det störde honom. Inte det minsta.
En fågel av eld satt ner på stenen bredvid honom, lyfte med ett vingslag och försvann i tomma luften. Elden den var gjord av hade han medvetet låtit släckas.

Han slöt ögonen och drog ett djupt andetag. Han var nöjd med det faktum att han hade tagit sig till de varma områdena, istället för att hålla till på de platser som var täckta med den kalla, vita snön. Det var trevligare att inte hela tiden se till så att man alltid var varm.
Han hade bara varit i landet i något år, men han trivdes ganska bra med att bara vandra runt utan något mål. Han hade kommit över sorgen av sin familj, men han saknade dem fortfarande. Inte för att han var någon som ville ha sin familj nära hela tiden, men han ville egentligen ha kunnat tänka att de fanns någonstans. Men de var döda. Så enkelt var det. De hade alla dött av den där björnen, och om han skulle vara ärlig dog han också. Som valp hade han kanske varit någorlunda trevlig - men lite respektlös ändå - men den valpen hade dött då, blivit utbytt mot en annan personlighet.

[Mirrow och León<3]

Mirror låg inne i lyan, det såg ut som om han sov då den massiva pannluggen föll över ögonen och dolde dem och därför kunde man kanppt avgöra om han avr vaken eller om han sov. Men han var vaken och iaktog solen som höll på att sjunka ner från himmlen och byta ut sin klädsel och kalla sig månen. Men en suck avslöjade honom och hans huvud vändes då han tittade sig runt omkring och såg några kroppar inne i dunklet och han ryckte lite på sig och reste sig upp på de fyra tassarna och gick ut ur lyans öppning och gäspade. Han stannade åter upp utanför lyan och tittade sig runtomkring, vinklade de svarta och vitprickiga öronen innan han började mycket tyst tassa iväg.

Mor skulle ändå snart förstå att han hade gått på ägen hand, som massor av andra gånger. Han log lite för sig själv. Hon hade slutat att skicka Serpiente efter honom och det gladde Mirror mycket. Han hade värkligen fått nog av alla viskande röster som helatiden uppkom då han var i hans närhet. Hon kom och hämntade honom om han var borta för länge eller om hon tappade hans doft. Här fanns knappast mycket faror, det var endå sällan främmande vargar tog sig in på reviret.
Men nu var han ensam igen och tystnaden lade sig tung mot hans öron. Det var så tyst få han lämnat lyan. Han ökade på stegen lite för att hinna nån vart innan det mörknade allt för mycket. Men så plötsligt uppfattade han en främmande doft och han stannade till.

Han öppnade ögonen igen när en främmandes doft nådde hans nos. En annan varg? Här, i detta öde område? Det var inte något han hade förväntat sig, snarare tvärtom. Han hade hoppats på lite tid ensam, men det verkade inte som det.
Han vände sig om för att se efter den andre, och längre bort kunde han se en svart skepnad. Väldigt liten, som om denne inte var fullvuxen. Han kisade med ögonen, koncentrerade sig på främlingen. En valp? Vad gjorde en valp alldeles ensam här? Det var ännu mer förvånande än det faktum att Enrique inte var ensam.

Han höjde huvudet, så han såg större ut än han var, och fågeln av eld kom fram en bit framför honom, seglandes mot den andre. Han ville se mer av vem som nu var där borta.

Den där borta var svart, med röda tecken på benen. Vita prickar på öronen och... lila man. Bilden av hans mor kom upp i tankarna, valpen där borta var så lik henne... men samtidigt kunde han omöjligt ha någon slags kontakt med Afrodite. Själv var han den enda överlevaren, så valpen där borta kunde omöjligt vara släkt med hans mor. Varför började han tänka på henne bara för att valpen hade en liknande man? Det var ju lika fånigt som att han skulle börja tänka på sin döda syster varje gång han såg en med röd man.

Han gick lite vidare spanade åt det hållet han kände doften kom ifrån och ögonen var misstänksamma och vaksamma medan han rörde sig steg för steg närmare. Så såg han något urskilja sig från allt annat. Det tog en stund att urskilja den andre då den värkade ha en brunaktig pälsfärg och flöt då rätt braihop med bakgrunden. Hanen var på deras revir och hur mycket andra fick korsa deras familjs hem visste han inte. Men han gillade inte tanken på att en främling rörde sig så nära deras lya.
Så han började bestämnt närma sig främlingen, tass för tass. Hanens doft påminde också lite om mors, sådär ask och rökaktig.
Men så plötsligt märkte han en ett eldföremål på himmlen, en fågel gjord av eld. Precis som mors orm och han förväntade sig förskräckt att få höra de otäcka rösterna igen, men inget hördes och fågeln tittade på honom och Mirren blottade de vita tänderna åt den och morrade tyst, varnande. Han gillade inte elddjur.
Men han var också nyfiken, det var sällan han såg andra, han hade bara gjort det en fåtal gånger.

Så nu var han cirka 10-5 meter bort från vargen och Mirrors öron var en aning bakåtstrukna och överläppen en aning uppdragen.
"Vad gör du på vårt revir?" morrade han tyst och höll blicken fast på hanen med sina egna röda. Hanen var större än mor men värkade ha en förknippning till eld lika som hon.
"Mor kommer inte bli glad" sa han påpekande och flinade vagt och höll blicken kvar på hanen.

[Mirren leker tuff xD]

Han kunde inte låta bli att flina lite hånfullt mot den lilla valpen. Hotade precis den lille honom med att hans mor inte skulle bli glad? Det hade han inte förväntat sig. Leendet slocknade långsamt precis innan han började tala.
"Jag tror tyvärr inte jag mig bryr om vad din madre* kommer bli, poco Señor**," sa han med en mörk, hotfull röst. Hans brytning visade direkt att han var ny med språket, men han hade lyckats forma meningen någorlunda korrekt. Visserligen var det säkerligen något fel med den, men det fick gå.
Han kunde känna att hans inre ville brusa upp, men han höll emot, ville tala lite mer med den lille valpen. Det var visst ganska roande att höra det lilla hotet.

"Var har du din madre* förresten? Vad en valp som du göra här ensam?"
Fågeln landade smidigt bredvid honom, spärrade sina flammande ögon i valpen. Fågeln värmde luften omkring dem lite.
Han störde sig på manen. Det var en så ovanlig färg, att det inte kändes som om någon annan än hans mor borde ha rätten att bära den. Det var en fjantig tanke, en valps tanke, men han kunde inte låta bli att störa sig på den. Det kändes inte rätt att fundera på hur han skulle döda valpen när den var så lik en familjemedlem. Men hur kunde han ha fått en sådan färg i manen? För han kunde omöjligt ha någon anknytning till hans döda mor.

[*Mamma | **Lille herrn]

Mirror hade inte förväntat sig att hans lilla "hot" skulle göra större skillnad. Men om Mirror varit i hanens tassar skulle han det.
Så hans huvud lades på sne och han flinade hanen upp i ansiktet. Samma respektlöshet som sin mor. Hon hade till och med sagt
åt dem med sina egna ord att man inte skulle visa respekt åt dem man inte tyckte förskänade det.. Men, man kunde ju inte heller
vara dumdristig och utmana ödet för mycket. Men hans ord fick endå Mirrors öron att spetsas. Hanen använde spanska ord, först
kände han sig förvånad.. Men kanske var spanskan vanligt i detta land? Men hanen bröt starkt på deras språk. Så kanske enklast
att tala spanska endå? Hans röst var hotfull men Mirror brydde sig inte, han var på deras revir inte tvärtom.
"Que debería ser, señor" [Det borde du vara, herrn] sa han och svepte snabbt med svansen
bakom sig men höll blicken fast på hanen.
Hanen ställde honom ännu en fråga och han bestämnde sig att undvika att svara på det första men öppnade sen sin mun
för att tala.

"Voy a donde mis pies quieren ir" [Jag går dit mina tassar vill gå] sa han kyligt och ryckte nonchalant på huvudet
och fångade sen fågelns blick som hade landat bredvid hanen. Och tystnade medan hans blick var fast på fågeln.
Han hade sett sånt förr, och eld var något han igentligen inte gillade. Men så släppte han fågeln med blicken och han
återvände till hanen.
"Du besvarade inte min fråga, Vad gör du på vårat revir och vem är du?" sa han lugnt och tittade på honom.
Fast han var stöddig så var han endå en aning osäker, hanen kunde lätt skäka honom till middag, men det syntes ej.

En spanjor? Inte fullt ut, men troligen med spanskt påbrå. Trots allt blev den lille grabben mer intressant hela tiden. Först lik Afrodite, och nu spanjor?
Han funderade på att inte svara på valpens fråga, men det verkade onödigt. Det fanns ingen mening med att inte låta folk veta vem han var, de skulle ändå inte ha särskilt mycket nytta av hans namn. Han hade tänkt tala spanska först, men ångrade sig sedan. Det vore nog bättre om han fick lite övning på språket. Varför kunde inte alla prata spanska? Då skulle det aldrig bli någon förrvirring med språk.
"Jag heter Enrique, poco Señor, och jag vandrar bara omkring just nu."

Hans ögon smalnade av en bit och han sänkte huvudet en aning så han kom närmare den lille.
"Ska du inte ta och svara på min fråga nu då, valp? Var har du din madre? Och du kanske kan ta och berätta vem du är?" Han granskade honom från topp till tå igen, noggrannare nu när de var nära varandra. De röda tecknen på hans ben liknade glödande spickor, som när lavan i det här området försökte ta sig upp genom marken, men de lös såklart inte, och var säkerligen inte så varma.

[Heeeeeej 8D]

Han gillade inte att bli kallad liten. Nog för att han visste det själv, han hade ju ögon att se med. Men endå gillade han inte det.
Han blängde lite på honom men struntade sen i hans nedlåtande ord. Hanen värkade inte ha några farliga anledningar. Han värkade
ju knappt veta var han stog. Mirror fnös men han blev uppmärksam då hanen närmade sig närmare medan han pratade och
Mirror höjde lite på överläppen för att ge honom en liten varning att inte komma för nära.
Han värkade inte ge sig. Han skulle vilja veta var hans mor var. Men han kunde ju vara lite undvikande. Det var inte nödvändigt
att berätta för mycket.

"Hon är nog nånstans.." sa han undvikande innan han stängde munnen ett slag innan han öppnade den igen för
att tala mer till hanen, svara på nästa fråga. Hans namn var inget vidare skadande att berätta.
"Mirror" sa han snabbt och svängde lite med den svarta svansen bakom sig och han borrade ner de vita klorna
i marken och skrapade upp lite stelnad massa.
"No hay información que le interesa, creo que" [Ingen information som intresserar dig kan jag tro] sa han på en snabb
spanska och la huvudet ännu en gång på sne med ett lätt flin på läpparna.

Han kunde inte låta bli att le lite grann när valpen morrade. Så han gillade inte att han kom nära? Bra.
"Pero tú, ¿no te parece que tu madre se preocupa de que estés aquí sola, ¿eh? ¿Quién sabe qué peligros se encuentran aquí, ya sabes...*" sa han till en början sarkastiskt oroligt, men i andra meningen bytte han till samma hotfulla ton som han använt innan. Han tyckte fortfarande att den lilla varningen i form av en morrning som han fått innan hade varit roande. Verkade han verkligen så läskig att han inte fick komma nära?

"Tal vez debería ir a casa a tu madre, perro?**" Han svepte till med svansen, ignorerade lavan runt omkring dem.
Hans tunga rörde sig snabbt, vilket gjorde det tydligt att han fram till nyligen endast hade vetat om spanskan. När han talade på sitt språk gick det fort, precis som de flesta andra som fötts i hans land. Valpen talade snabbt, väldigt snabbt för att vara född i det här landet, men det var fortfarande inte som en född spanjors tal. Däremot verkade det som om valpen lärt sig språket av någon med spanska som modersmål, då uttalet var helt perfekt.

[*Men du, tror du inte att din mamma kommer bli orolig över att du är här alldeles ensam, hm? Vem vet vilka faror som lurar här ute, vet du...
** Du kanske borde gå hem till mamma nu, valp?]

Hanen värkade ha onda tankar och Mirror gillade dethär inte så mycket. Nu skulle han nästan vara lite tacksam och Serpiente dök upp i tomma intet som han brukar.
Men ingen serpiente kom och han fick sköta dethela i egna tassar. Han slutade morra och höjde huvudet men raggen var fortfarande rest.
"Vakta din tunga, lobo" mummlade han irriterat och snärtade till med svansen bakom sig.
Han undrade lite vad hans syskon höll på med nu, om de sov. Tänk om mor gått för att jaga? Om hanen hade onda tankar om honom så skulle det kanske inte
vara det bästa hon gjorde.. just nu.
"¿Por qué?" [Varför det?] sa han med samma irriterade kalla röst som innan, fast nu med skarpare stämma. Fast han var valp så var han endå inte som en.
Han hade hört mycket från start och det hade format honom.
Han var inte lekfull, han var inte glad. Han var bara som han var.
Han stog stilla andades och tystnaden var stilla. Allt var stilla så utan att han fick bestämma det själv så kom några okända ord ur munnen. Ord som han själv
inte förstog. Men hade hört så många gånger förr. Han väste det med en tyst kall klang som bröt tystnaden.

Vad var det för konstigt väsande som kom ur valpens mun? Han hade inte hört något sådant innan, förutom... Det lät som en orms väsande.
"Sólo para asegurarse de que usted no está experimentando cualquiera de estos ... acechan peligros.*" Han flinade hånfullt, men samtidigt fortfarande hotfullt mot valpen. Det var tydligt vad dessa lurande faror bestod av. Han. Tänderna visades lite när han flinade.

Han ville vara ensam, utan den här irriterande, halvspanska valpen. Samtidigt ville han inte lämna platsen han stod på, både för att det var en bra viloplats och att hans ego inte ville vara den som vek undan för en valp.
"¿Y bien? ¿No le gustaría tener y volver corriendo a tu madre?**" Fågeln bredvid honom slog ut vingarna, och några gnistor av eld flög ut i luften de närmsta centimeterna. Några landade i hans päls, men det var inget han brydde sig om. Han skulle ändå inte fatta eld.
Tankarna på den där irriterande manen ville inte försvinna, utan det kändes som om de tvingade honom att bli nyfiken på den här jobbiga valpen. Irriterande.

[*Bara för att se till så att du inte råkar ut för någon av de här... lurande farorna.
**"Nå? Ska du inte ta och springa tillbaka till din mor nu?"]

León låg i mörkret av lyan med halvt slutna ögon. Hon funderade på vad hon skulle göra. Endel kunde hon springa iväg för att jaga
så hon kom tillbaka till gryningen eller så kunde hon sova och jaga i morgon. Fast det var kanske best att ge sig av nu medan valparna sov.
Hon gäspade och reste sig upp, serpiente cirklade på utanför grottan, lika uttråkad som hon själv kände sig. León gick tyst ut för att inte väcka
de små. Hon skulle precis börja ge Serpiente befallningar om att stanna vid valparna medan hon drog iväg för att jaga då ormen ryckte till och
stirrade åt ett håll.
"Serpiente?" sa León skarpt, men ormen vände inte på huvudet utan stirrade tomt ut i luften innan den gav ifrån sig ett väsande ljud.
"Vad i..?!" mummlade León. Men så kände hon också doften, om nu det var det serpiente känt. Doften av Mirror och en främling. Det var
inte nån från TDN, det kände hon genast. En lätt morrning lämnade henne. Vad hade nu den ungen ställt till med? Var han lika omöjlig som hon
att söka upp problem?!

"maldito perro" [förbannade valp] väste hon irriterat innan hon svängde sig snabbt om och började springa, sträckte ut hela den svarta och
röda kroppen och hoppade över lava utan problem. Hennes spenst och elegans som oftast gömndes syntes nu.
De svarta öronen var bakåtstrukna och ansiktet var sammanbitet och tomt av känslor. Hon närmade sig och saktade ner. Hennes doft var gömd
av doften runtom henne. Hon doftade nästan likadant som askan och lavan runtomkring. Hon började smyga sig fram. Mörkret gömde henne mycket.
Hon letade helatiden efter doften av blod. Men kände den inte. Så plötsligt stannade hon upp då hon såg två gestalter lysas upp ur mörkret av lava
nära dem. León blottade tänderna men morrade inte, det skulle avslöja henne. Hon gick från sidan mot Mirror och hanen närmade honom helatiden och
hörde orden som hanen sade. ¿Y bien? ¿No le gustaría tener y volver corriendo a tu madre?. Han pratade spanska, det förvånade henne
tillförst, men hon var för ilsken för att tänka mer på det.
"No es necesario, que ya está aquí" [Det behövs inte, hon är redan här] väste hon snabbt på spanska innan hon med några snabba språng och ett
hopp över Mirror mot hanen för att knäcka hans nacke.

Rösten kom från ingenstans, och av rena chocken tog han ett steg bakåt vilket räddade honom från honans attack. Hennes svans strök sig snabbt förbi hans ansikte i farten, men han märkte det knappt. Håren på ryggraden reste sig upp när han morrade, och skulle precis kasta sig fram för att hugga efter henne när han insåg vem det var.

León. Hans döda syster.

Bara det faktum att hon inte var död fick honom att stanna upp, frysa till. Ögonen stirrade bara på henne, chockade. Han var oförmögen att göra något för att attackera.
Det hade gått så lång tid... Han hade inte varit äldre än valpen framför när björnen hade dödat hans familj. När björnen hade slitit sönder det enda han älskade. När alla dött.
Och här stod hon, fullt frisk. Med en son.
Hur kunde hon inte vara död? Han hade själv försökt slåss mot björnen, men svimmat efter ett hårt slag, och när han vaknade hade alla varit döda. Eller? Han hade inte kollat noga på de sönderslitna kropparna, det kunde mycket väl varit så att en fattades? Men... han trodde de hade varit döda. Ingen andades ju.
"León..?" Han viskade snarare ut namnet än sa det. Chocken hade tagit tag om hans sinne helt.

Hon missade, men det gjorde inget hon var beredd på att ta ett nytt huggande bett om hans strupe. Allt hon hade i tankarna var att döda.
Hon var som en uppretad björnhorna, men så värkade hanen stanna upp. Bli osäker och det gjorde León osäker. Allt stannades upp och hon landade
tillbaka på alla fyra igen och ställde sig framför Mirror med dova morrningar. Det var något som var bekant med honom. Men hon kunde knappt
se honom, hon var för arg, men ilskan togs nästan helt bort då hanen sade hennes namn. Rösten var så bekant, så bekant. Samma med doften.
León rynkade pannan och blinkade några gånger för att se klart på det hela. Så lystes han upp utav lavan och hon såg vem det var.
Det otroliga. Det var han. Han. Hon stog stilla och hela hon blev slapp och hon stirrade på honom.
"Du.." hennes röst darrade som om hon höll på att börja gråta. Han var död. Eller skulle vara. Vad i helvete gjorde han här?

León slöt ögonen. Dethär kunde inte vara sant. Nej.. nej nej.. Ännu en som levde.. ännu en som skulle komma hit för att försöka rubba hennes liv
utan att de visste om det själv.
Ögonen var fortfarande slutna och bilder flög framför hennes ögon. Döda blodiga sönderivna kroppar. Vissa halvt uppätna. Kanske ett ben
eller två, huvudet. Hon skälvde till och kände sig så illamående och yr. Hon knep mer ihop ögonen tills hon hörde en välbekant aningen orolig röst.
"Madre?", Mirror. León öppnade ögonen och kräktes.
Sen vände hon huvudet mot Enrique och svalde. "Mirror gå tillbaka" mummlade hon fram och vände huvdet snabbt mot sin son som stirrade på henne.
"Nej" sa han bestämt.

Han bara stirrade förvånat, chockat på henne. Hon levde. Han var inte den enda.
"León..? Hur kan du leva? Var har du varit hela den här tiden?" Han återfick förståndet igen, och ruskade på huvudet. Han måste tänka klart. Hon levde, på något mystiskt, underbart sätt, och han kunde inte tvivla på det. Hon stod ju trots där. Framför honom. Med en son.
Just det med sonen förvirrade honom, inte för att han inte skulle trott att hans älskade syster skulle hitta någon att få det med, men det kändes bara konstigt. Han hade aldrig tänkt på att hon skulle kunna få familj efter olyckan, eller ens leva för den delen.

Han var fortfarande lite i chock, men han började tänka riktigt igen. På något sätt hade hon alltså tagit sig ifrån attacken levande, och tagit sig till det här nya landet. Men efter det då? Vad hade hon varit med om den tiden hon levt i landet..?
Hans blick sneglade mot den bestämda valpen, Mirror hade hon kallat honom. Han förstod varför han hade tänkt på sin familj när han sett honom, manen var Afrodites upp i dagen. De röda märkena på benen var troligen ett arv från sin mor, och den svarta pälsen likaså. Det enda han inte kunde koppla till någon familjemedlem var de vita prickarna på öronen, men visst - de flesta hade något som var deras egna helt och hållet i sitt utseende.
Phm. Så det var därför valpen vågade käfta emot när han pratat. En grabb med infernoblod, och en före detta Spaniens bråkigaste unge till mor. Om grabben hade talang inom någon kraft skulle han gå långt, för ibland kunde några ord få den andra ur balans så pass mycket i en strid att man skulle kunna vinna lätt. Han började gilla den lille irriterande señoren mer och mer.