HemHemReglerOm NumooriVanliga frågorKartaLogga inBli medlem
Pågående Event
Senaste ämnen
» Plask-plask [Vera]
Idag på 15:27 av Oreliel

» Kyla från norr [Öppet]
Idag på 14:40 av Vera

» Spår av ett moln
Idag på 13:30 av Kione

» Förbannelse
Idag på 13:24 av Amanita

» Mejländring
Idag på 10:27 av Xejja

» Akuma x Shiva valpar
Idag på 10:27 av Xejja

» Upp på torra land
Igår på 16:19 av Dafne

» Blod & Jord
Igår på 10:54 av Tannin

» Ta en svamp, ge en svamp.
ons 18 okt 2017, 23:11 av Jodano

Vem är online
Totalt 4 användare online :: 1 registrerad, 0 dolda och 3 gäster.

Mirai

Flest användare online samtidigt: 70, den tor 09 feb 2017, 21:30
Chatt
Platsuppdateringar! Uppdaterad karta
tor 14 sep 2017, 02:15 av Mivria
Hej go nissar!  :rawr:

Kartan har fått en uppdatering. Om ni går in på kartsidan kommer ni märka att det nu finns två kartor för att underlätta, då en enda karta med allt började bli för plottrigt. Den ena visar de vanliga geografiska områden, och den andra visar mer specifika platser och knytpunkter, samt vandringsleder som binder samman dessa. 

Ni kan se de uppdaterade kartorna HÄR!

Detta är bara ett påbörjat …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Ändringar på medlemslistan, vänligen läs!
sön 19 feb 2017, 14:32 av Sleazoid
Jag och MP har tagit på oss ett projekt nu som kommer underlätta för oss alla att se vilka spelare som spelar vilka karaktärer. När vi är klara kommer spelarnamnen att visas på medlemslistan så att man slipper klicka sig in på varje karaktär och scrolla ner för att se vem som spelar denne. Vi har detta system på Endea och gillar det men har hittills undvikit att införa det på Numoori för att vi manuellt måste sitta och …

[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 6
Affiliates



Sök
 
 

Visa resultat som:
 
Rechercher Avancerad sökning

Dela | 
 

 allein (p)

Föregående ämne Nästa ämne Gå ner 
FörfattareMeddelande
Jasmine

avatar

Spelas av : Chailai

InläggRubrik: allein (p)   mån 20 feb 2012, 23:49

Solen steg sakta men säkert upp på den ljusblåa himmelen, där inte ett enda moln fanns inom synhåll. Snön låg fortfarande över marken - och skapade ett magiskt sagoland. Rimfrosten fick träden att se allt mer ut som att allting var taget ur ett sagoland. Så vackert. Över sjöarna låg en glittrande, klar is - plus ett väldigt tunt snötäcke som låg ovanpå. Det var trots det lika glittrigt, precis som om någon hade hällt en hel burk med silvrigt glitter på isen. Små vindar drog med sig ett par snöflingor från lite här och var. Det var väldigt vackert. Ett sagoland.

De annars så levande ögonen hade nu försvunnit - lämnat två stycken halvdöda ögon efter sig. Så olika de som hon hade haft som liten, innan allting blev fel. Innan hela hennes liv vändes upp och ned. Hon kände sig inte levande längre. Mer som en som hade förlorat livsgnistan för länge sedan. Och så var det ju också. Det var lite mer än två år sedan som hennes liv tagit en hastig vändning. Det som hade börjat så bra hade blivit ett rent helvete. Och för första gången i hennes liv, erkände hon för sig själv att hon behövde hjälp. Vilket hon aldrig tidigare behövt. Hennes mor hade varit en ängel - och hon dog som en sådan. Dottern hade velat bli en kopia av modern. Hon förstod nu att det aldrig skulle gå.

Hon hade gett upp.

Den tomma ängen hade lett henne fram mot en sjö - vilket var där hon hade kollapsat av utmattning. De klarblåa ögonen var gömda under de vita ögonlocken, och den snövita tiken kippade oroat efter andan där hon låg ner i snön, på sidan. Hon hade tagit sig över bergskedjan samma dag - vilket hade tagit mycket på hennes sista krafter. Sedan hade hon även lyckats gå därifrån och fram mot den istäckta sjön. Hon ville inte dö, hon fick inte. Varken för sig själv eller för sin mor.

Det svarta mörkret sken plötsligt upp av något som liknade ett bildspel - som sakta spelades upp framför hennes slutna ögon. Från tiden ... från tiden i Tyskland. Men det var bara bilder ifrån de stunder som hade varit de bästa. De som hon kom ihåg och vägrade att glömma. De som betytt mest för henne. Bilder av sin mor och syskon. De två syskon som modern hade följt efter till den andra sidan. Till himlen. Men det var ett par bilder hon inte kunde sluta att tänka på. Stunderna med hennes bästa vän. Han som också var försvunnen. Den där svarta hanen, med de röda ögonen. Balthazar. En ensam tår letade sig fram från det slutna ögat - rann långsamt nerför hennes kind.

Hon saknade honom mer än vad hon trodde var möjligt.

Allting svartnade åter. Bilderna av honom och familjen försvann ut i tomma intet. Den kyla som hon tidigare känt. Den var borta. Allting ... försvann. Var det såhär det var innan man mötte döden? Att ett bildspel över alla glada stunder i livet spelades upp framför ens ögon? Innan man lämnade jordelivet och begav sig till himlen? Hon ville inte. En röst hördes. Den var bekant, och en röst hon saknat.

"Ge inte upp."


Senast ändrad av Jasmine den ons 22 feb 2012, 15:15, ändrad totalt 2 gånger
Till överst på sidan Gå ner
Balthazar

avatar

Spelas av : The Joker

InläggRubrik: Sv: allein (p)   mån 20 feb 2012, 23:53

De svarta tassarna tippade lätt på den hårda marken. Solen hade nyss stuckit fram bakom de höga träden; och det började att sticka i de blodröda ögonen. Den svarta hanen hummade lite för sig själv, gick oberört runt på Audenzias marker.

Om han tänkte efter; hade han aldrig saknat Tyskland. Bara språket, och där fanns det vargar som honom, inte några tråkiga som fanns här. Dock saknade han ett par ögon; de där blåa. Men det var som om en tjock mur stod emellan honom och dem; så han kunde inte riktigt minnas. Men det var väl ingenting som störde honom just då; då han var på bra humör. Han såg sig omkring med de blodröda ögonen, och såg på det nya området han tänkte tillbringa sitt liv i. Det påminde honom inte om Tyskland, vilket var skönt, då han inte hade några fina minnen ifrån sitt hemland. Bara blod, blod, blod.

Den svarta hanen sprack upp i ett brett flin, innan han slöt ögonen och drog in frisk luft. En vargdoft drog sig in i hans känsliga näsborrar, och signalerades upp till hjärnan, och han sprack upp i ett lite bredare flin. Ingen lukt som han kände igen, ingen lukt som skapade någon annan känsla än det han alltid kände när han kände vittringen av andra individer. Ändå kände han igen det på något sätt, som om det var en lukt som någonstans djupt inom honom kände igen.

Tungan hängde ut ur hans mun, och de blodröda ögonen registrerade sin omgivning. Träden var som ett par streck när han for förbi dem, och flinet försvann inte ifrån hans ansikte vart han än gick. Han skulle kunna känna en oerhör smärta, ändå skulle han fortfarande le. För allt var bara en lek. Kanske till och med en dröm. Så när han väl skulle somna för att inte vakna igen; skulle han sedan vakna upp någon annanstans och fortsätta med sina lekar, sitt lilla sätt att leva på.

Det första som mötte honom var de där isblåa ögonen. Han kom ihåg. Hanen tvärnitade, och stirrade på henne med en nyfiken blick. Han vred snett på sitt huvud, studerade henne ifrån öronsnibb till tass. Men sedan hennes ögon igen. Det var som om han kom ihåg; men ändå inte. För de där ögonen var livlösa, de var inte så hoppfulla och glada, så fyllda med liv som förut, som han kom ihåg dem. De här kunde tillhöra en annan hona, en sådan han inte hade känt i sitt älskade Tyskland. Han kunde dock inte låta bli att tänka tanken. Han sträckte på halsen framåt, emot henne, och såg på henne med sina blodröda ögon. Det ena var lite halvt stängt tack vare att en varg hade rivit honom över ögat, annars skulle det vara lika uppspärrat som det andra var. Det var dock en liten spelpjäs för hans lilla lek, så det gjorde honom inte något, precis. Men han kom ihåg sin ilska. Till och med hans egen ilska skrämde honom en aning, så han hade gömt den långt inom sig; och skulle hålla den kvar där ett tag. Det var mycket, mycket få som fått honom rasande. Två. ”Ah.
Rösten var mörk, och den ryska dialekten var stark. ”Intresting, indeed.” De blodröda ögonen kollade på henne med en blick fylld med intresse och nyfikenhet.
Till överst på sidan Gå ner
Jasmine

avatar

Spelas av : Chailai

InläggRubrik: Sv: allein (p)   tis 21 feb 2012, 15:42

Ett svart mörker. Helt kolsvart, som ständigt påminde henne om honom. Om hans svarta päls. Tiden de haft tillsammans. Hon saknade honom. För mycket. Och nu då? Hon var borta i ett helt främmande land, medan han mest troligt fortfarande var kvar i deras hemland. Det fanns ingen möjlighet att hon skulle klara sig här - utan honom vid sin sida var hon ingenting. Hon behövde honom. Nu mer än någonsin. Det skulle aldrig gå för henne att överleva här. En ren omöjlighet utan honom. De hade hängt ihop så länge hon kunde minnas. Ända sen de först träffades - fram tills att hennes far fört henne flera mil bort från platsen hon fötts på.

Det skulle aldrig, aldrig gå att överleva här ... utan Honom.

Hon hade lämnat världen hon kände till, för att träda in i sin egen. En värld av mörker, ingenting annat. Ett plötsligt, vitt ljus sken upp framför hennes slutna ögon. Hon var rädd, visste inte vad det var som skulle ske härnäst. Eller var det nu som ... Hon tog sista steget fram till den port som ledde in till den andra världen? Till den värld där det inte fanns några bekymmer. Till den värld hennes syskon och mor begett sig till. Hon visste inte. Bara att hon inte ville dit. Inte nu, inte än. Ljuset försvann, sakta men säkert. Lämnade efter sig fler bilder. Det var fler bilder på ... på honom. Från deras tid i Tyskland. Bakom de stängda ögonen, fastnade hon vid en enda bild. En bild som visade henne själv tillsammans med honom. De var valpar. De ... lekte. Det var under den tiden då det inte fanns några problem.

På den tiden när dem fortfarande var tillsammans ...

Fler tårar bildades bakom ögonlocken, men endast en lyckades tränga sig igenom och försvann sedan ner längst med hennes kind. Hon ville gå tillbaka till just den tidpunkten. Återuppleva allting tillsammans med honom. Om det ändå kunde vara möjligt ... Även om hon innerst inne visste att det bara skulle förbli en dröm. En dröm som aldrig skulle uppfyllas. Det gick inte. Det bara gick inte. Hur mycket hon än ville.

Bilderna försvann. Helt spårlöst.

Hon kände en plötslig kyla mot den ena sidan av hennes kropp. Hon hörde sedan även ljudet av det bankande, trasiga hjärtat. Vad hände? Varför hördes hennes hjärtslag, varför hördes de så tydligt? Det bankande lätet försvann sakta bort, ersattes av en röst som hon hört en stund innan. Fortfarande lika välbekant. En röst hon så länge saknat efter att få höra igen. Bara två ord. Men det räckte.

Sakta rullades ögonlocken upp över de blåa, livlösa ögonen. Hon återvände sakta till den värld hon så väl kände. Hon möttes av ett vitt landskap, ett som hon inte kände igen. Utan att röra på huvudet, såg hon sig oroligt omkring medan hon oroat kippade efter andan. Andetagen var fortfarande korta, och hon fick nästan kämpa för att få tillräckligt med luft. Hon stelnade till - fick syn på en svartfärgad varelse i ögonvrån. Precis i formen av ... av en varg. Kunde det vara ...? Nej ... Det var omöjligt. För trött för att orka vrida på huvudet för att se vem det var, låg hon stilla precis som hon gjort ett bra tag nu - fortfarande på sidan.

De sista krafterna hon haft hade gått åt för att lyckas ta sig fram till den frusna sjö som låg framför henne. Hade hon orkat hade hon självfallet försökt att säga någonting. Men det var omöjligt. Hon försökte - men inte ett enda ljud lämnade henne. Och trots hennes tillstånd - undrade hon bara vem det var som stod där och så tyst, så tyst iakttog henne.


Senast ändrad av Jasmine den ons 22 feb 2012, 15:16, ändrad totalt 2 gånger
Till överst på sidan Gå ner
Balthazar

avatar

Spelas av : The Joker

InläggRubrik: Sv: allein (p)   tis 21 feb 2012, 15:51

Solen stack i ögonen på honom, den lös skrattretande där uppe, så långt upp att han inte kunde nå den. Om han kunde; så skulle han ta ned den en gång för alla, låta mörkret ta över det vita landskapet. Han trivdes med det, då han lätt smälte in vid det. Han bubblade upp i ett litet flin.

Den vita honan låg fortfarande ned på marken; sa inget, gjorde inget. Men när hon studerade honom var det som ett hugg inom honom; den där blicken var så himla välbekant. Den var så nära, men ändå så långt borta. De blodröda ögonen studerade henne, som om han skulle kolla bort; skulle hon försvinna. Han tog några steg emot henne. Det var länge sedan han var så här lugn. Om han skulle vart med någon annan, skulle han säkerligen hoppat runt och nästan hyperventilerat.

Ögonen hennes var fyllda med … Såg han smärta i de där isblåa ögonen? ”Yo. Was machts du?*” Som sagt. Han struntade i om vargar inte kunde tyska. Han använde sitt modersmål i alla fall. För han älskade ju tyskan. Schlafen?** Han rynkade nosryggen en aning, och gick lite närmare. Nu stod han inte så långt ifrån henne. ”I think I know you. Who are you? Tell me, pleasepleaseplease~?
Och nu satte det igång igen, hans energi. Den där coola masken försvann direkt, och ersattes med ett brett flin; ett glatt och upphetsat ansiktsuttryck. Ögonen stirrade på henne med en blick fylld med nyfikenhet. Han började att sniffa i luften, försökte registrera om det verkligen var hon.

Svansen började sedan att kraftigt vaja fram och tillbaka, och han bubblade upp i den där eviga livsglädjen igen; den han alltid bar inom sig. För att gömma ilskan, för att gömma den för sig själv. För han ville inte ha den inom sig, han ville ha det som han hade det nu. För alltid lika lycklig som en liten valp.
Vissa tyckte att han betedde sig som en; vilket inte var en fel gissning. Eller ja, det var ju ingen vild gissning precis, utan mer någonting som man fattade efter ett tag att tillbringa sin tid med honom. Många kallade honom farlig, galen eller helt tom i bollen, och han gillade det de kallade honom. Av någon konstig anledning gillade han när andra kollade konstigt på honom; när andra blev rädda och ryggade bakåt. För han älskade makten. Han älskade känslan när alla kollade upp på honom; när de såg vilken vinnare och vilken ledare han egentligen var. För ibland uppträdde han verkligen som en riktig idiot.
Andra gånger uppträdde han som en riktig ledare, en som man kunde lita på, eller någon som alltid skulle stå vid din sida. Det är en sak som är lite skrämmande med honom; det är som om han aldrig kan bestämma sig hur han ska uppträda med individer. Men som sagt, det beror ju helt på hur andra behandlar honom.

Den svarta hanen sprack upp i ett brett flin, som gick från öra till öra. Nyfiket väntade han på svar.

OFF:: *Vad gör du?
**Sover?
Till överst på sidan Gå ner
Jasmine

avatar

Spelas av : Chailai

InläggRubrik: Sv: allein (p)   ons 22 feb 2012, 15:19

Tystnad. Hon saknade redan den där välbekanta rösten hon hört. Hade den där vargen redan gått sin väg? Nej ... han ... han fick inte. Hans röst hade varit så bekant. Så identisk med den han som försvunnit hade haft. Hon ville höra den igen, ville veta om det faktiskt var han som hade talat. Men hur skulle det kunna vara möjligt? Det var bara inte möjligt att han var här också. Det var helt omöjligt bara. Men en annan sak som också var omöjlig - var att en annan varg kunde ha samma röst som honom.

Eller var det hela bara en inbillning? En dröm? Det fick inte vara så ...

Fortfarande lika utmattad, försökte hon att röra sitt huvud åt sidan för att se om han fortfarande var kvar. Men det gick inte. Hon var fortfarande lika stel - som frusen till is av att ha legat i den kalla snön så länge. Först då lade hon igen märke till den svarta varelsen i ögonvrån. Han var kvar, och hon kände sig genast lättad över det. Hon blinkade trött ett par gånger, och såg sedan att han hade flyttat på sig så att han stod framför henne. De där ögonen ... De blodröda ögonen. Lika bekanta som rösten. Var det verkligen ... han? Men om det var så - vad gjorde han där? Allting var så äkta. Det kunde inte vara en dröm.

Hon hörde hans röst igen. Han talade på det språk hon kände igen - och det fick henne att tro att det faktiskt var han som stod där. Han som hon saknade så mycket, som hon hade trott att hon hade lämnat samtidigt som hon lämnade Tyskland bakom sig. Hon förstod precis vad han sade - men vad som var svårare var att svara. Hon visste inte ens vad hon skulle svara. Munnen öppnades en aning, men därifrån kom inget ljud. Den stängdes igen, och hon suckade tungt medan hon lät sina blåa ögon möta hans blodröda. Så ... välbekanta.

En gång till nådde hans röst hennes öron. Att han lät så uppspelt, såg ut att vara full med energi, var nog med bevis för henne. Det kunde inte vara någon annan än honom. Ett litet leende spred sig över hennes svarta läppar - och hon kände sig genast så mycket lugnare än innan. Det ... det var verkligen han! Det måste vara så!

- J ... Jasmine, fick hon fram till slut. Hon försökte tala så högt och tydligt hon kunde - och tyckte själv att det faktiskt lyckades rätt så bra. Men det var väl bara tur ifall han hade uppfattat vad hon hade sagt. Det var vad hon hoppades på i alla fall. Hon såg upp på honom, med en blick så lugn och vänlig som den normalt sett brukade vara. Hon lugnade ner sig, andningen återgick till det normala och gång på gång drog hon djupa andetag som för att lugna ner sig allt mer.

Kunde verkligen önskningar gå i uppfyllelse?

Ända sedan hon lämnade Tyskland bakom sig ... hade det inte gått en dag utan att han hade passerat igenom hennes tankar. Även om han kanske antagligen inte visste om det - så betydde han så mycket för henne. Hon skulle knappast kunna leva utan honom i livet.
Till överst på sidan Gå ner
Balthazar

avatar

Spelas av : The Joker

InläggRubrik: Sv: allein (p)   sön 26 feb 2012, 17:18

Hon såg så sårbar ut, där hon låg på marken. Det var som om, att om han skulle röra vid henne, skulle hon gå i tusen bitar. Det fick honom att rynka pannan innan han flinade igen.
Så det var hon, huh. Jasmine. Svansen viftade lik en propeller bakom honom, och han sträckte direkt ned huvudet emot henne, och satte lätt pannan emot hennes. ”I thought you had gone away! It was so long ago! Where have you been? Where, where?” babblade han på, innan han drog sig lätt ifrån för att kolla på henne, studera henne som om hon var ett levande experiment.

Ögonen var fyllda med glädje och värme, och svansen viftade snabbt bakom honom. ”Why don’t you stand up? Whywhywhy?” sa han sedan, och kollade på henne med en förvirrad blick.
Hennes isblå ögon var fortfarande lika vackra som förr; men de var rätt så livlösa. Han ville att hon skulle vara som förr. Om hon inte var hel tänkte han läka henne, om hon grät skulle han finnas där vid hennes sida, precis som den fina vän han var förut. Han gillade inte att se henne sådär; så sårbar, så sorgsen.

När han förstod att hon var hos honom igen; kände han glädjen inom sig igen. Inte den där andra glädjen som han alltid haft, utan den där … Riktiga glädjen. Små snöflingor seglade ned ifrån den oändliga himmelen, och landade på den svarte hanens tjocka päls. När den landade på hennes, så såg man dem knappt. Hans ögon fick en speciell kontrast med det vita; samt hans pälsfärg. Tungan hängde utanför munnen och ögonen studerade henne fortfarande.

I have missed you so, so, so, so much, Jassie!” utbrast han sedan, och hans ögon gnistrade till. Han hoppade från sida till sida, hoppade nästan runt henne. Glädjen var obeskrivlig, och han ville att hon skulle ställa sig upp så att de kunde lära känna varandra på nytt. Hon kanske hade förändrats. Vem vet?
Till överst på sidan Gå ner
Jasmine

avatar

Spelas av : Chailai

InläggRubrik: Sv: allein (p)   tor 01 mar 2012, 20:41

Leendet över hennes läppar växte sig allt större. Och när hans panna sedan mötte hennes, kändes det ... ja, speciellt. Hon fick det bekräftat då att det inte var en dröm - det var på riktigt. Han var där. Men hur ... hur var det överhuvudtaget möjligt? Av någon anledning ... hade något, eller någon fört ihop dem igen i detta nya, främmande land. Jasmine var glad över det - väldigt glad. Hon behövde honom för att leva, det var bara så. Vid hans ord blev hon åter osäker. Hela berättelsen som låg bakom det att hon hade lämnat Tyskland var för lång, för smärtsam för henne att berätta för tillfället. Han skulle få veta - ja. Men inte ... inte just nu.

Vid hans följande ord gav hon honom inget direkt svar heller. Hon försökte resa sig upp, och det var som det värkte i varenda muskel så fort hon försökte röra sig. De blåa ögonen mötte hans. - I ... I can't, sade hon med en relativt svag röst.

Till skillnad ifrån henne, verkade Balthazar vara precis som han hade varit när hon senast träffade honom. Alltid lika hyperaktiv. Det var faktiskt en sak hon gillade med honom. Dessutom brukade han alltid vara så snäll gentemot henne. Och han verkade inte ha förändrats speciellt mycket heller. När hon såg på honom - såg hon samma Balthazar som hade varit hennes bästa vän förut. Och det var han nu också. Om inte mer än så. Hon log mot honom, lugnt och vänligt. Hon ville så gärna ta reda på vart han hade varit. Och vad som hade fört honom hit.

Men det fick vänta.

- I've missed you too, very, very much, fick hon ur sig. Rösten var starkare nu, och man hörde tydligare vad hon sade. Dessutom var den lika vänlig, lika mjuk som den alltid brukade vara. Med ett glatt leende över läpparna följde hon honom med blicken när han hoppade runt. Det var verkligen sant. Han var verkligen där!

Hon tittade upp på honom - med en blick som blev aningen klarare än vad den hade varit minuterna innan dess. Det var som en dröm, allting. Men det kunde samtidigt inte vara bara en dröm. Det här var på riktigt. Den blåa blicken fortsatte att följa efter honom. Men det väckte också en hel del minnen ifrån tiden innan hon hade lämnat Tyskland bakom sig. Hon ville så gärna få det att bli ogjort. Bara radera allting dåligt - spara det bra, och få chansen att leva ett liv utan att hemsökas av de minnena. Hon släppte honom med blicken, slöt sakta ögonen och kände hur ytterligare en tår letade sig fram ur ena ögat på henne. Därefter en annan. Hon ville inte fälla tårar. Den här stunden ... hon ville inte förstöra den. Balthazar var här med henne ... det fanns egentligen ingenting att vara ledsen för. Hon kunde inte hjälpa det, men höll tyst ögonen slutna och låg kvar där hon var.
Till överst på sidan Gå ner
Balthazar

avatar

Spelas av : The Joker

InläggRubrik: Sv: allein (p)   tor 01 mar 2012, 21:32

Den svarta hanen studerade henne, la huvudet på sned, innan han flinade stort. ”Of course you can! If you try!
Det kändes konstigt att se henne ligga ned på marken och se så sårbar ut. För så hade han aldrig sett henne. Jasmine. Han hoppade glatt runt henne, ville att hon skulle ställa sig upp och hoppa runt med honom; som vanligt. Kanske brottas lite, precis som då.

Han var glad att höra att hon också gjort det. För ibland kändes det väl inte så; i alla fall inte när hon plötsligt försvunnit. Vid det laget hade han trott att han gjort något som sårat henne. Och att såra henne var det sista han ville. De röda ögonen kollade på henne hela tiden; han var verkligen rädd att hon skulle plötsligt försvinna ur tomma intet, precis som när han tänkt på henne förut. Men nu verkade hon inte göra det.

Tungan hängde utanför munnen på honom. Hennes röst var starkare nu, vilket också glädje honom. Hon slöt sedan ögonen, för att sedan fälla tårar. Han stannade upp, stirrade förvirrat på henne, la huvudet på sned, innan han gick lite närmare, sträckte på halsen så att hans ansikte nästan nuddade vid hennes. ”Why are you crying, whywhy?” sa han sedan, med en förvirrad blick.
De blodröda ögonen försökte fånga ögonkontakt, men det var då svårt när ögonen hennes var stängda. Han buffade lite lätt emot henne, för att försöka muntra upp henne. ”Oh, please … Weine nicht*.
När han uttalade de tyska orden uttalade han dem med en nästan plågad röst; han tyckte inte om att se henne fälla tårar. Se hennes förstörda blick. Han ville se ett leende, höra hennes skratt. Men hon såg så krossad ut. Så sårad. Han undrade om någon hade gjort något hemskt emot henne; det kanske var därför hon lämnat Tyskland. Men anledningen till varför hon gått var inte viktig. Det enda som var viktigt var att hon var tillbaka vid hans sida igen. Och ingen skulle få göra henne ledsen igen. Ingen skulle få henne att fälla sina tårar; endast i glädje. Det skulle han se till.

OFF:: * = Gråt inte.
Till överst på sidan Gå ner
Jasmine

avatar

Spelas av : Chailai

InläggRubrik: Sv: allein (p)   fre 23 mar 2012, 15:27

Han var verkligen sig lik - precis som hon kom ihåg honom. Alltid lika hyperaktiv. Men antagligen hade han precis rätt i vad han sade. Hon kunde antagligen ifall hon försökte. Men benen värkte även när hon inte rörde sig. Hur mycket hon än ville ... så gick det inte att ens försöka ta sig upp på benen. För henne kändes det som att hon hade legat där alldeles för länge, och hon kände även hur det påverkade henne. En rysning löpte igenom hennes snövita kropp - så kallt.

Bakom slutna ögon gjorde hon sitt bästa för att försöka hålla tillbaka tårarna. Men det var ett misslyckande det också. Hon tänkte på den tid hon haft borta i Tyskland. De två åren som hon tillbringat där. Det gjorde ont att bara tänka på det. På vad hennes egna far låtit henne gått igenom. Först tog han hennes två syskons liv, framför hennes och moderns ögon. Sedan var det moderns tur - men då hon försökt fly, så hade hon sluppit att se hur livsgnistan i hennes vackra ögon försvann. Att han sedan låtit henne växa upp i samma lya hon fötts i - med moderns döda kropp därinne en tid också - hade varit hemskt. Varje dag i minst en månad hade hon tvingats att se sin fina mor ligga där. Livlös. Död. Hon hade sedan nått två års ålder ... och det var då han gjorde precis samma sak han gjort med Jasmines moder. Bara det, att de valparna Jasmine fått hade varit döda.

Allting hade lämnat djupa sår - omöjliga att sy ihop.

Hon hörde hans röst igen, och varje gång han talade var det speciellt på ett ... konstigt sätt. Men hans röst var inte som vanligt. Den lät plågad, orolig. Hon kände att han kommit närmare, och de tunna ögonlocken rullades sakta upp - blottade de blåa ögon som var blanka av de tårar som skapats.
- Bad ... memories ... from Germany, sade hon. Nu var även hennes röst förändrad. Aningen tystare. Plågsam. De kom nästan som en viskning. Minnena, det var dem som plågade henne. Minnen från händelser som Balthazar inte kände till. Inte än ... i alla fall. Han skulle få veta, men det var bara om han orkade höra på hennes historia. Det skulle antagligen locka fram fler tårar - men det var nästan inte mer än rätt att han fick veta. Han var hennes enda vän.

Än en gång talade han. Den här gången två ord på tyska också. - I'm sorry, viskade hon och mötte hans blodröda ögon. Hon tvingade bort de små, små tårar som bildats i hennes ögon och försökte få till ett litet leende på läpparna.
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




InläggRubrik: Sv: allein (p)   

Till överst på sidan Gå ner
 
allein (p)
Föregående ämne Nästa ämne Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Numoorislätten-
Hoppa till: