Man kunde nästan tro att himlen grät och att den svarta askan egentligen var förgiftat vatten. Men så var det inte, utan det var bara just aska som långsamt föll från skyn och lade sig som ett tunt lager över den sönderbrända slätten. Denna slätt som brukade vara en grön och fridfull plats, prydd utav blommande körsbärsträd. Den tiden var nu förbi, här fanns endast mörker och oljud, blod och hemska minnen. Allt för mycket död. Aldrig skulle han glömma det, inte heller krigen som hade ägt rum. Det var dom levande som hade förstört denna plats genom att hemsöka den. Förstöra den.

Den svarta bergsvargen hade precis anlänt, klev ut från lövskogen som en gång hade lockat honom till sig. Planen från början hade vart att ta sig till Kaiwood, men i sista minut hade han bytt riktning. Han hade på känn att det var här som dom skulle mötas, i korsningen där det fanns tre vägar att gå. Slätten, Lövskogen och Kaiwood.
De breda tassarna placerades på den torra marken och fick askan att lätt virvla runt hans ben. Det mörka ögonen kunde tas som svarta, likt honom själv, men såg man efter riktigt noga kunde han urskilja den blåa nyansen. Likt hos en haj.
Kriget var över, men ännu fanns det mer som skulle komma och ännu fler liv skulle tas ifrån dom alla. På gott och ont, hans vinst skulle kunna bli någon annans förlust. Brydde han sig? Nej, inte längre.

Torkat blod och smuts låg i tovor hos den stora vargen, och hans smått runda öron hade fått sig ett jack på höger sida. Trots alla strider han hade vart med om så fanns det inte många skador man kunde se direkt fysiskt. Det skador han fick satte sig ofta psykiskt, uppe i hans hjärna, gjorde honom mer vansinnig och förstörd. Det var dom psykiska skadorna, och pressen, som skulle ta hans liv, det som skadade han fysiskt skulle bara läka och glömmas bort.
Ett dovt muller följd utav en kraftig vind fick Damon att sluta ögonen för en stund, han drog in luften i sina lungor, lyssnade på vad naturen hade att ge för kvällen. Den här scenen, stunden, skulle han aldrig glömma. Det hade gått så många år, men nu var det dags. Kanske visste även Mivria att det var hans tid nu, för hon hade låtit honom gå, knappt utan något ord.

Han fortsatte framåt, en lite längre bit ut på slätten för att sen vända sig halvt om. Blicken stirrade rakt in genom Kaiwood och han möttes endast utav mörkret som hade tagit över. Oroliga andar gav ifrån sig skri, oförglömliga yl utav sång kunde höras på långa vägar. Eller var det bara ännu en gång hans hjärna spelade honom ett spratt?
Det stod vargar runt omkring honom, han kunde skymta dom i ögonvrån. Mörka vargar, inte alls lika stora som honom själv. Men även en vit och brun varg befann sig där, och dom verkade vara äldre. "Pappa, varför?" Han kunde inte urskilja rösten, kanske var det Thalia eller Iwa. Men någon utav hans döttrar var det. Hans försvunna döttrar. Vargarna omkring honom vart fler och han kunde tydligt höra deras andetag. "Jag sa ju att du skulle bli precis som jag." Broderns röst hånade honom, och det var precis samma mening som han sa innan Damon hade dräpt honom. "Jag litade på dig." Det var hon, den bruna vargen. Inte Leale, utan någon helt annan som hade vart så lik just henne.. Han kunde inte längre minnas tikens namn. "Willow.." Den rösten var hans egna, monstret i honom talade. Willow.. Ja, så var det. Hon som hade gett Damon sin historia, hon hade litat på honom. Det hade även vart hennes egna och sista misstag.

Han ville inte tala med dom, inte ens se mot deras håll. Om han så kunde, så skulle han vela tala med sina barn, få dom att känna sig trygga och komma till ro. Få dom att förstå att dom alltid hade vart älskade, och ännu var det. Han skulle vela få dom att lära känna honom som just bara Damon, och ingen annan. Men aldrig skulle han få en sådan sann chans. Det var över.

Nerverna drog sig samman, fick honom att sluta andas för en sekund för att sedan spöka till det igen, och Damon verkade inte kunna kontrollera sina rörelser. Huvudet for från sida till sida, mungiporna drogs upp och bena vart som förlamade. Under de senaste åren hade han funderat mycket kring just det, han visste inte längre om det faktiskt var nervskador han hade eller om det var monstret inom honom som försökte ta över. Plötsligt vart allt så lugnt, han återfick kontrollen, men då var dom alla redan borta. Alla vargar, hans döttrar, borta.

Där stod nu endast han, och regnet hade börjat falla från den mörka himlen. Men helt ensam var han faktiskt inte.
Hon hade dykt upp, hon hade kommit för att möta honom.

[privat till Blossom]